Stig Dagerman – med språket i ett järngrepp

Publicerad 2013-12-06 i kategorin Författare | 3 Comments »

  • dagermanStig Dagerman (1923–54). Författare och journalist. Syndikalist.
  • Mest känd som en närmast ikonisk symbol för de unga, nyskapande, begåvade 40-talistförfattarna. Efter debuten geniförklarades han. Skrev sedan intensivt och framgångsrikt under fyra–fem år böcker, noveller, teaterpjäser, dagsedlar och artiklar. Därefter drabbades han av djupa depressioner och svårartad skrivkramp. Stig Dagerman tog sitt liv, endast 31 år gammal.
  • Värd att minnas för sina formexperiment och sin formsäkra stil.

Stig Dagermans berättelser tar tag och släpper inte greppet förrän man läst klart. Genom säker stilistik förmedlar han sin berättelse. Novellen Att döda ett barn (1948) är ett tydligt exempel på hans medvetna stil och hur han tvingar sig på sin läsare.

Novellen beskriver en trafikolycka en vacker söndagsförmiddag. Ett ungt par är på väg i bil till havet då de kör på ett litet barn som ska gå över gatan till grannen för att hämta socker till sina föräldrars förmiddagskaffe.

Novellen är skenbart enkel men stilistisk fulländad. Texten är skicklig och konsekvent komponerad i varje rad och del.

Ett exempel är hur Dagerman arbetar med meningslängden. Meningarna varierar rytmiskt genom hela texten. Korta meningar på 5–10 ord varieras med längre meningar på 25–30 ord, rytmiskt och balanserat, som regelbundna andetag.

Men så kommer ett markant undantag. När själva olyckan sker beskrivs händelsen med en enda extremt lång mening på 110 ord! Effekten är påtaglig. Den överlånga meningen sänker lästempot och ger en känsla av slow-motion – när det mest fruktansvärda sker är det som om tiden står still. Vi ser skeendet i ultrarapid, utan att kunna hindra det.

Ett annat exempel är hur Dagerman använder ytterst få ord för att beskriva personerna i berättelsen. Ingen har något namn eller andra egentliga känntecken. Det enda vi får veta, är deras relation till barnet som ska dö: ” mannen som skall döda barnet”, ”mannen som skall förlora sitt barn”, ”en mor som glömt köpa socker”.

Ett tredje exempel är det tematiska användandet av vissa stående formuleringar. Mot slutet av novellen kommer fem meningar i rad som börjar med exakt samma ord och meningsbyggnad:

”Efteråt är allt för sent.”
”Efteråt står en blå bil …”
”Efteråt öppnar en man …”
”Efteråt ligger några vita sockerbitar …”
”Efteråt kommer två bleka människor …”.

Att läsa Stig Dagermans novell är att se hur en skicklig författare använder sina redskap för att förmedla en berättelse som berör. Läsupplevelsen är helt överordnad. Stilistiken är redskapet att nå dit. Men, kanske någon invänder – tänkte Dagerman verkligen på allt detta när han skrev novellen?

Givetvis gjorde han det.

Mikael Rosen är skribent, föreläsare, kommunikationsstrateg. Författare till läroboken Skriva för att övertyga.

Läs mer

Bra startpunkter är Wikipedia och Stig Dagermansällskapets hemsida. Intressant nog finns det också en amerikansk sajt. Den som vill vara Dagermanpilgrim kan besöka Dagermanrummet i hans födelseort Älvkarleby vilken utgjorde miljö i romanen Bröllopsbesvär. Dagermansällskapet och Älvkarlebys kommun delar ut ett årligt pris.

Länk till novellen Att döda ett barn samt den novellfilm som spelades in 2003 hittar man på denna skolblogg.


Nils Dardel – färgstark dandy med ett fladdrande fågelhjärta

Publicerad 2013-11-25 i kategorin Konstnär | 4 Comments »

  • dardel_portrattNils Dardel (1888­–1943), modernistisk konstnär och mytomspunnen dandy.
  • Mest känd för oljemålningen Den döende dandyn (1918), som av dåtidens kritiker kallades allt från ”Dandyismens pietà” (Erik Blomberg) till ”… en blodlös fisk och självförälskad spillra, en liten pomaderad fähund, moraliskt sämre än Oscar Wilde” (Stig Ahlgren). Folkkär under 40- och 50-talet då reproduktioner av hans sena folklivsskildringar från Nordafrika, Mexiko och Sicilien letade sig in i svenska hem och hjärtan.
  • Värd att minnas för sin färgstarka balansgång på livets sköra tråd och för sin tidlösa tematik.

Att föreställa sig ljus utan mörker är i det närmaste omöjligt. Världen är full av motsatser, vilka behövs för att skapa mening. Så fungerar även Nils Dardels konst; åtminstone när han kring början av 1920-talet är som mest intressant. Delvis bosatt i Paris levde konstnären ett stundtals dekadent liv i konstnärskretsarna kring Montparnasse; allehanda utsvävningar till trots stod han ändå bittida vid sina penslar. Hans innehållsrika oeuvre vittnar om en stark skaparkraft – Dardel behövde måla.

”Jag kan och skall bli en stor målare, en vacker människa vars blick är ren”, skrev han några år innan tillkomsten av sina mer betydande kompositioner. Han hade då ägnat sig åt allt från realistiska porträtt till kubismexperiment, men vid en resa till Japan 1917 tog han intryck av den japanska konsten och dess rena linjer. Han utvecklade ett eget bildspråk, fullt av existentiella vindlingar och självbekännelser. Det är något sällsamt i dessa fantasifulla scenerier där inte sällan dandyn – ett alter ego – står i händelsernas centrum. Det är en välklädd protagonist i en tvetydig värld, där det alltid lurar något hotfullt bakom en vacker fasad – det är svartsjuka, ångest och ond bråd död i färgsprakande skicklig kolorit. Protagonisten har inte haft det lätt i Dardels bildvärld, men vilken hemskhet han än blivit utsatt för har hans ansikte varit docklikt svalt. Ständigt har han rest sig som en fågel Fenix ur färgen – hans öden blir symboler för någonting annat än den fysiska döden, även om den senare alltid var påtaglig hos konstnären själv.

Dardel led sedan unga år av ett hjärtfel som slutligen tog hans liv. Sent beskrev han sitt tillstånd som att hans hjärta kändes som ”en liten fängslad fladdrande fågel”, vilket speglar verkens åskådliggöranden av livets dubbla natur och den ständiga kampen mot döden, ångesten och kärlekssorgen. När Dardel är som bäst visar han att det måste finnas ett mörker för att det skall finnas ett ljus; att utan döden kan livet inte existera. Tematiken skapar berättelser där balansgången mellan det vackra och det fula, mellan livet och döden, påminner om det innersta i människan. Ett känslornas rotsystem som spänner över tid och kontinent. Det krävs en stor målare för det.

Nina Engholm är konstvetare och studievägledare med en förkärlek för konst som driver upp känslor i kroppen och gör att man sådär, om än bara för en liten stund, fullkomligt tappar andan.

1f6fbmlglzogdpefpeul7g

I Nils Dardels ”Utan pardon” (1919) jagas dandyn av ångestens demoner. Dardel arbetade ofta med en upprepande tematik, som exekutionsmotivet i bakgrunden, där en ung man höjer ett kors mot skyn medan han blir nedsparkad i en djup avgrund.
(Fotograf/källa: Malmö Konstmuseum, Creative Commons licens: http://www.mynewsdesk.com/se/kulturfoervaltningen-i-malmoe/images/utan-pardon-nils-von-dardel-75225)

Läs/se mer

Nils Dardels liv och konst presenteras utförligt i monografierna av Karl Asplund (1957/1958), Ingemar Lindahl (1980) och Erik Näslund (1988). Thora Dardel, som var gift med konstnären i 11 år, berättar om honom i böckerna Jag for till Paris (1941) och En bok om Nils Dardel (1953). Mjellby Konstmuseums storslagna gärning att år 2012 anordna den första separatutställningen på 24 år med Dardels konst resulterade i utställningskatalogen Nils Dardel – i skuggan av dandyn.

På Moderna Museets hemsida kan du söka i samlingen och hitta betydande verk som Visit hos excentrisk dam (1921), Crime Passionnel (1921) och Drömmar och fantasier (1922) vilka alla hör till perioden som texten ovan behandlar. Där finns även fler verk av Dardel som representerar hans mångsidiga konstnärskap (sök på ”Nils von Dardel” så hittar du rätt!).


Marianne Ahrne – med den omöjliga kärleken som drivkraft

Publicerad 2013-11-19 i kategorin Författare | 4 Comments »

ahrne

Författarbild från Norstedts. Foto: Piergiorgio Castallano

  • Marianne Ahrne f. 1940, filmregissör, författare
  • Mest känd som filmare, författare, kritiker, debattör och under en period filmkonsulent.
  • Värd att minnas för sina kompromisslösa, djuplodande skildringar av relationer.

Varför fastnade jag tidigt för Marianne Ahrne? Jag tror att jag sökte tröst i det faktum att det faktiskt verkade finnas andra som hade mer komplicerade relationer än dem jag själv upplevde.

Marianne A. har alltid för mig varit en annorlunda kvinna, tuffare än de flesta män på många sätt. Definitivt mer frihetstörstande. En hyperkreativ person som vill rida rodeo och kamel i tävlingsform, men som framför allt står för en ovanlig, kompromisslös syn på kärleksförhållanden, som i hennes film Långt borta och nära (1976).  Filmen skildrar den svåra relationen mellan en mentalvårdare och en stum patient. Även i debutromanen Äppelblom och ruiner (1980) beskriver hon en psykoanalytiskt färgad kommunikation mellan könen, en bok som grep mig starkt under mina emotionella, Sturm und Drang-artade studieår.

Var kommer de här idéerna ifrån? Några av nycklarna till den livssyn som kommer fram i hennes verk ger Marianne Ahrne i en intervju med Börje Peratt på nätet. Tillfrågad om sina kärleksrelationer svarar hon:

– Jag tror ursprunget ligger i förhållandet till min mamma. Jag älskade någon som var långt borta, omöjlig att få. Fick smulor. Korta stunder … Kärleken har varit min motor och drivkraft … Och det har väldigt tydligt varit den omöjliga kärleken.
– Jag har levt i 42 år i en kärleksrelation med en man som har familj. Jag har inte konkurrerat om familjen. Men jag ser det som att han är min man också. Jag tror att det i detta långa, komplicerade och passionerade förhållande låg en livsuppgift jag måste lösa. Kanske handlade det om att få stenen att tala och om att själv gå ner i underjorden. Gå sönder – och helas igen.Psykoanalysen igen. En annan pusselbit är denna:

Hennes bok Katarina Horowitz drömmar (1990) understryker den senare paradoxen.

Mitt i livet dyker det hos Katarina Horowitz upp bilder från det förflutna – från en barndom hon varken kan minnas eller glömma, från ett judiskt ursprung som hon inte var medveten om att hon ägde.

Men framför allt tänker hon på de män som korsat hennes väg och format hennes öde. Omöjliga män i en lång rad fram till honom som hon älskar nu och som är mer omöjlig än någon av de andra. En kärlek på avgrundens rand.

All kärlek är inte enkel. Det kan vi lära oss av Marianne Ahrne. Och lindra oss med när vi tycker att våra egna liv verkar krångliga.

Rosman Jahja är ansvarig för hållbarhetskommunikation och internkommunikation i Trelleborgkoncernen, samt fritidsskribent, musikant i Walking Posterboys och exalterad vinnörd. Han har tidigare skrivit om Tycho och Sophie Brahe på Minnesvärt.

Läs mer

Intervjun med Marianne Ahrne finns här. Den ger mer än ledtrådar till hennes skrivande, bland annat lite bakgrund till rodeo- och kamelridningsäventyren. En annan hyfsad intervju i SvD gjordes strax innan hon trädde till som filmkonsulent på Filminstitutet, en roll där hon blivit omstridd. För att inte tala om när hon tillsammans med goda vännen Rigmor Robèrt gav sig in i könsrollsdebatten med filmen Flickor, kvinnor – och en och annan drake (1997). Då hettade det till rejält.


Julius Kronberg – hovmålaren som följde sina ideal och föll i glömska

Publicerad 2013-11-11 i kategorin Konstnär | 12 Comments »

"Jaktnymf och fauner", 1875

“Jaktnymf och fauner”, 1875

  • Julius Kronberg (1850–1921), en av sin tids främsta konstnärer, professor vid Konstakademien 1895–98.
  • Mest känd för målningen ”Jaktnymf och fauner”, plafondmålningarna till Stockholms slott och Dramaten samt porträtten av hallwylska familjen.
  • Värd att minnas för sina monumentala konstverk och sin spännvidd i måleriet.

”Fall ned och tillbe måleriets triumfator!” Så skrev August Strindberg i Dagens Nyheter efter att ha sett monumentaltavlan ”Jaktnymf och fauner”. Målningen gjorde skandalsuccé på grund av sin vågade sensualism, och den kan än idag beskådas på Nationalmuseum där den intar en framträdande plats.

"David och Saul", 1885

“David och Saul”, 1885

Julius Kronberg attraherades av mytologiska och bibliska motiv. Hans mest kända verk för tankarna till det franska akademiska måleriet, och man kan ana inspiration från Bouguereau och Gérôme, men hans bredd var större än så. Han experimenterade inom olika stilar såsom renässans, barock och rokoko. Porträtt och stilleben liksom dekorationer i offentliga byggnader utfördes av denne produktive och mångsidige konstnär.

Kronberg var den främste hovmålaren under Oscar II:s tid och en av sin tids mest uppskattade och anlitade konstnärer. Om man vill stifta bekantskap med hans måleri rekommenderas ett besök på Hallwylska museet i Stockholm, där sextiofyra målningar av hans pensel pryder palatset.

"Irma von Geijer", 1895

“Irma von Geijer”, 1895

Den som besöker Skansen kan ta en titt in i hans ateljé, som på Wilhelmina von Hallwyls bekostnad efter hans död flyttades dit från en annan del av Djurgården. På Djurgården deltog Kronberg flitigt i sekelskiftets kulturella societetsliv. Han var också direkt insyltad i det genom sitt äktenskap med Ellen, syster till konstnären Anna Boberg som i sin tur var gift med en av Sveriges genom tiderna främsta arkitekter, Ferdinand Boberg.

"Champignoner", 1908

“Champignoner”, 1908

Med impressionismens och socialrealismens intåg kom det historicerande salongsmåleriet med sina idealiserade motiv ur modet. Men Kronberg svek inte sina konstnärliga ideal. Så var hans motto också ”Hellre fiender till följd av ditt mod än vänner till följd av din feghet”. Därmed föll han i glömska.

Konsthistorikern Georg Nordensvan sammanfattar hans hållning inför tidernas förändring: ”Tidens moderna genombrott gick honom förbi, han drog sig ur bullret, slöt sig inne i sin egen värld och grävde ner sig i intensivt arbete. Skönhetssökare och skönhetsodlare efter sitt sinne var han till det sista.”

 

Martina Björk (f.d. Finnskog) njuter av det som gör livet skönt och vackert. Till vardags är är hon anställd vid Lunds universitet som latindoktorand. Hon har ett förflutet som gymnasielärare i latin, svenska och kulturhistoria och anlitas ibland som kyrkomusiker och sångerska.

Läs mer:
August Strindbergs entusiastiska recension kan i sin helhet läsas här.
  • Asplund, Karl (1922), Julius Kronbergs atelier: kortfattad vägledning, beskrivande katalog över konstnärens efterlämnade arbeten samt en inledande essay om Kronbergs konst
  • Görts, Maria (1985), Julius Kronberg: hans konst och konstnärskap 1875–1889. 
  • Julius Kronberg: monumentala sötsaker i grevinnans smak. Hallwyliana.

Sixten Landby – kraftkarl och granskogsaforistiker

Publicerad 2013-11-06 i kategorin Allmänt, Författare | 2 Comments »

  • s1Sixten Landby (1912-97), kraftkarl, skriftställare, västerbottniskt original.
  • Mest känd för det korta gästspelet i tv där hans och brodern Kurts gammpojkshem visades upp.
  • Värd att minnas för sina besynnerliga men begåvade skriverier samt för en livshistoria som representerar ett Sverige som idag är försvunnet .

När jag ser SVT-dokumentären Bröderna Landby – två fria män slås jag av att varenda detalj har etsat sig fast i mitt minne. Det osannolikt skitiga hemmet. Flugorna. Deras solkiga kläder. Och Sixtens väldiga händer med vilka han i sin krafts dagar kunde böja en hästsko och vrida en rälsspik.  Året var 1990 och om jag inte minns fel sändes reportaget i ett Stina Dabrowski-program.

Då såg jag dem mest som smått rörande kuriosa. Sixten Landby, före detta kringresande atlet, och hans bror Kurt, konferencier för The Landby Show. Två gamla män i Håkmark, en mil norr om Umeå, som utgjorde själva arketypen för det som på norrländska beskrivs som gammpojkar, dvs. ungkarlar som bor för sig själv. Jag skrattade mig dubbelvikt åt det absurda i att vuxna människor kunde leva så obekymrat och stolt i smuts och stök. Och jag roades enormt av Sixtens underfundiga svada och hans tendens att halka ner i obsceniteternas dike.

Men när jag nu ser om reportaget, 23 år visare och erfarnare, uppfattar jag det fullständigt annorlunda. Lorten och röran blir helt sekundära. Jag ser två män med integritet som vägrar kompromissa med de sociala ingenjörernas hygieniska Välfärdssverige. Visst har de blivit erbjudna ett fräschare hus av det allmänna ”men då har det alltid varit hus utan spis och skorsten och då är det inte ett hus. Det är hundkojor för hundar som husse inte bryr sig om.”

Och sen inser jag att Sixten Landbys reflektioner, dikter och aforismer kommer från en man med skarpsinne och iakttagelseförmåga även om han tycks ha en släng av (frivillig) koprolali. Den litterära formuleringskonsten är en smula grovhuggen, men det är inget tvivel om att han är en begåvning.

Det bekräftas ytterligare när jag beställer boken Sixten Landbys Teser från Bokbörsen, utgiven av en representant för den lokala publik Sixten hade i Västerbotten. Dessa Tänkvärda ord av en Kraftkarl i tanke och handling innehåller en lång rad aforismer och dikter som hela tiden överraskar. Mycket är bara besynnerligt, annat är banalt men en hel del är både underfundigt och tankeväckande.

A till dÖ
En sak i sänder och Döden sist.

Ovis
Man skall akta sig,
för att tillhöra de Fåvitska.

Ge icke tappt
De tappra försöker sig resa
där andra känner skam och nesa.

Den smala
Försakelsens väg
bär till de allvarliga tankarna.

Sixten Landby hörde knappast hemma i Svenska Akademien, men han var en unik litterär röst.

Olle Bergman är frilansskribent och redaktör för Minnesvärt.

Läs mer

Den berömda SvT-dokumentären bör ses av alla som tycker det är sorgligt att Sverige tittar för lite i backspegeln. OBS – känsliga öron och ögon varnas! Här finns en sida tillägnad Sixten. Wikipedia har en artikel, likaså En man med ett skägg.


Sigfrid Siwertz – den förlåtande iakttagaren

Publicerad 2013-10-28 i kategorin Författare, Porträtt | 9 Comments »

  • siwertzSigfrid Siwertz (1882–1970), svensk författare, poet, dramatiker, reseskildrare och akademiledamot.
  • Mest känd för ungdomsboken Mälarpirater och den TV-dramatiserade romanen Selambs.
  • Värd att minnas för ett omfattande författarskap av högsta rang och inte minst för sitt mästerskap inom den speciella genren novellromanen, där flera mindre, till synes fristående historier flätas i varandra.

Jag var bara elva år och hörde knappast till den primära målgruppen. Likväl satt jag klistrad framför Bengt Lagerkvists SVT-dramatisering av Sigfrid Siwertz roman Selambs. Det faktum att jag bodde nära Huvudsta gård – förlaga till ”Selambshof” – bidrog men var knappast avgörande.

Först 33 år senare fick jag tag i själva boken om de fem maktgiriga syskonen Selamb. Trots avståndet i tid såg jag vid läsandet TV-serien för min inre blick. Ett högt betyg för både förlaga och filmatisering!

Vid det laget hade min jakt efter Siwertz på antikvariat – nyutgåvor är hopplöst sällsynta – redan fått mig att fastna för denne, mer än för någon annan svensk 1900-talsprosaist.

Vad jag fastnat för? Inte helt lätt att säga. Kanske för Siwertz förmåga att subtilt fläta samman och begripliggöra människoöden. För även om hans böcker inte saknar handling – ja, stundtals ren action som brinnande varuhus, ryska inbördeskrig och stormiga båtfärder (hans kärlek till segling lyser fram i många verk) – så är det alltid människorna, deras tankar och utveckling som står i centrum. Siwertz tidiga roman En flanör utmynnar förvisso i ett farväl till huvudpersonens ursprungliga blaserade iakttagande, men själv förblev han en skarpögd men också något distanserad iakttagare. Det distanserade låg dock mer i ett icke dömande än i känslokyla. Hans var en blick som sett och genomskådat människorna i deras skröplighet – men också förlåtit dem! Därför blir också uslingarna i Siwertz historier människor av kött och blod, som liksom även ”hjältarna” har sina svagheter.

Kanske var det även för att Siwertz historier ofta utspelar sig i en ”bildad borgerlighet”, i en värld av lektorer, kammarråd, läkare och hovkapellister där känslorna bubblar under ett kultiverat uppträdande och klassiska referensramar – en värld där man fortfarande snarare förväntades gå på operan och citera poesi än frossa i renoverade kök och surdegsbak.

Men inte minst må framhållas Siwertz stilla, om än torrt vassa, humor. Ty som han själv skrev: ”Jag hyser en viss fruktan för människor, som talar om sig och sitt utan en liten glimt av självironi. Jag skulle rentav vilja säga att människan egentligen är outhärdlig, när hon tar sig själv på fullt allvar.”

Fredrik Tersmeden är fortfarande arkivarie vid Lunds universitetsarkiv. Som ung var han, liksom Siwertz, en ihärdig Stockholmsflanör.

Läs mer

Ingemar Algulin har skrivit en utförlig och uppskattande artikel om Siwertz i Svenskt biografiskt lexikon. Något litterärt sällskap har han däremot inte och tillgången till hans böcker i nytryck tycks begränsa sig till den i tidningsmiljö förlagda Jonas och draken. På Bokbörsen finns det dock gott om antikvariska titlar av Siwertz.


Edith Södergran – skrev sin kamp mot sjukdomen

Publicerad 2013-10-20 i kategorin Författare, Porträtt | 7 Comments »

  • sodergranEdith Södergran (1892–1923), finlandssvensk poet.
  • Mest känd som en av de första modernisterna inom svensk litteratur, död endast 31 år gammal i tuberkulos.
  • Värd att minnas för sitt målande språk, sin brinnande glöd för språket och kulturen, sina fantastiska brevväxlingar och sin förmåga att förmedla känslor som är lika aktuella idag som för hundra år sedan.

Få författare och poeter har som Edith Södergran letat sig in i tonårsrummen hos de unga idag. Men så är det – i filmen ”Fucking Åmål” från 1998 sitter huvudpersonen Agnes (Rebecka Liljeberg) i sitt rum och läser Södergran. Hög igenkänning finns fortfarande i hennes dikter, som var tidiga med att förmedla ett kvinnligt medvetande i den finlandssvenska lyriken.

Edith Södergran föddes 1892 i ett medelklasshem i Sankt Petersburg av finlandssvenska föräldrar. Hon gick i skola i staden men tillbringade övrig tid i Raivola på Karelska näset.

Redan som 17-åring, 1909, drabbades Södergran av tuberkulos – en sjukdom som skulle ta hennes liv 14 år senare. Men trots att hennes liv präglades av sjukdom och, till det yttre, ensamhet, så hade hon ett starkt samhällsengagemang och stred för att vara en ständigt engagerad och visionär person. Hon kommunicerade flitigt med andra författare, bland annat Elmer Diktonius och ”systern”, författaren Hagar Olsson som blev hennes nära vän under de sista fyra åren av livet. Brevväxlingen mellan Hagar Olsson och Södergran kom också ut i bokform, ”Ediths brev” mer än 30 år efter Södergrans död (1955) och är en dramatisk berättelse om en kärleksfull vänskap i upplösning. Tillsammans anses de två kvinnorna ha stått för den finlandssvenska modernismens födelse.

I sitt skrivande influerades Edith Södergran av modernismen och hennes dikter innehöll en alldeles särskild kraft och ett skimrande bildspråk. Hennes kanske mest kända och citerade dikter är “Dagen svalnar…” och “Landet som icke är“. I båda förmedlas stämningar som längtan, förväntan, pendling mellan närhet och avstånd – och en stark självkänsla. Se detta klipp från ”Fucking Åmål”, där Rebecka läser ”Dagen svalnar” som fanns med i diktsamlingen ”Dikter”, 1916):

Dagen svalnar mot kvällen… 
Drick värmen ur min hand, 
min hand har samma blod som våren. 
Tag min hand, tag min vita arm, 
tag mina smala axlars längtan… 
Det vore underligt att känna, 
en enda natt, en natt som denna, 
ditt tunga huvud mot mitt bröst.

Johanna Stenius är frilansjournalist som bor i Sverige men är född och uppvuxen i ett finlandssvenskt hem. Hon älskar speciellt att ofta läsa om brevväxlingen mellan Hagar Olsson och Edith Södergran.

Läs mer

I Finland finns ett Edith Södergran-sällskap som har en bra hemsida. Många av hennes dikter kan läsas online inom ramen för Projekt Runeberg, som erbjuder fria utgåvor av klassisk nordisk litteratur. Naturligtvis har hon även en utförlig biografi på Wikipedia.


Hjalmar Bergman – fantasifull realist

Publicerad 2013-10-15 i kategorin Författare, Porträtt | 10 Comments »

  • hjalmar_bergmanHjalmar Bergman (1883–1931), författare.
  • Mest känd för sina romaner och sin dramatik där realism samsas med fantastik, komedi med djup tragik.
  • Värd att minnas som en av de stora svenska prosaisterna med romanklassiker som Markurells i Wadköping, Farmor och vår herre, Chefen fru Ingeborg och Clownen Jac och pjäser som Swedenhielms.

Hjalmar Bergman räknas i litteraturhistorien till 1910-talets borgerliga realister. Och visst var borgerligheten hans litterära miljö, men med sin fantasi, sitt fantasteri och sina av stark medkänsla burna djuplodningar i det mänskliga psyket spränger han realismens gränser. Hans gestalter har länge tillhört den kulturella allmänbildningen: den i penningaffärer förslagne värdshusvärden Harald Hilding Markurell, modehusdirektrisen fru Ingeborg Balzar med sin hemliga passion, Farmor Agnes Borck med sitt klara förstånd, som samtalar med Vår herre, den storvulne men panke uppfinnaren Swedenhielm som drömmer om Nobelpriset, den världsberömde clownen Jac Tracbac (egentligen Nathan Borck, sonson till Farmor) vars konst, som blandar komik och tragik, liknar Bergmans egen. För att bara nämna några.

Hjalmar Bergman växte upp i Örebro som son till en av stadens ledande män, bankdirektören Clas Bergman. Han var ett känsligt och fantasibegåvat barn, överviktig och inget skolljus, och hans förhållande till fadern var komplicerat. Än mer konfliktfyllt blev hans äktenskap med Stina, dotter till det berömda skådespelarparet August och Augusta Lindberg. Han var homosexuell men avskydde sin egen läggning, vilket gjorde att konflikterna inom honom själv tilltog med åren, med ty åtföljande alkohol- och de sista åren även narkotikamissbruk. Han debuterade 1905, men det dröjde till 1919 innan han slog igenom med Markurells i Wadköping. Fram till faderns död 1915 kunde han leva på underhåll från denne, men sedan var han tvungen leva av sin penna.

Och han lyckades hjälpligt med det genom sin produktivitet, som aldrig hämmades av hans leverne. På somrarna levde han hälsosammare på en liten ö i Stockholms skärgård, och där skrev han de flesta av sina stora romaner. Men han skrev jämt: noveller, scenpjäser, radiopjäser, filmmanus; på de två senare områdena var han något av en pionjär och samarbetade med regissörer som Victor Sjöström och sin svåger Per Lindberg.

Men ganska snart tog hans livsstil ut sin rätt: efter månadslångt rumlande avled Hjalmar Bergman i Berlin nyårsdagen 1931, bara 47 år gammal.

Peter A. Sjögren är ordförande i Hjalmar Bergman Samfundet och mångsysslare i förlagsbranschen med ordböcker och uppslagsverk som specialitet. 

Läs mer

Standardverket om Hjalmar Bergman och hans författarskap är Erik Hjalmar Linders tredelade biografi Sju världars herre (1962), Kärlek och fadershus (1973) och Se fantasten (1983). En utmärkt sammanfattning är Sverker R. Eks artikel i Nationalencyklopedin.

Under Hjalmar Bergman Samfundets  överinseende utges Hjalmar Bergmans brev; tre delar är utkomna, den fjärde och sista publiceras i mars 2014. Samfundet har också en sida på Facebook.

Alldeles nyutkommen är en samling artiklar som belyser det litterära släktskapet mellan Hjalmar Bergman och Sven Delblanc, Svartsyn och humor.

Bonus

Här är den berömda inledningen till Hjalmar Bergmans mest kända roman, Markurells i Wadköping:

Solen gick upp, markerande i staden Wadköpings annaler en märklig dag, den 6 juni år 1913. Tegeltaket på utvärdshuset Kupan flammade som eldslågor, vajade sakta av och an, lyftes av längtan till flykt men besinnade sig och sjönk åter tillbaka mot takstolarna som det tunga, ärliga och vällagda tegeltak det i själva verket var. Men domkyrkotornets kajor upphävde gälla skri och höjde sig i snävrande kretsar högt över den gyllene tuppen. Dock icke alltför högt. I gräset under linden blänkte glas: vitt glas, brunt, grönt, blått glas, slipat glas och oslipat, helt glas, spräckt glas och krossat glas, alla sorters glas. Samt en del porslin och en bordduk märkt H. H. M. – Harald Hilding Markurell. Under linden stod ett bord och två stolar av järn. På bordet, vars skiva pryddes av zodiakens stjärnetecken, stod en kopp med kaffe och en kopp med punsch som helt fylldes av flugor, getingar och en jättestor humla. Humlan levde ännu. Uppklättrad på sina olyckskamraters lik kämpade hon en ojämn kamp mot rusets fördärvliga verkningar. Då och då gav hon till ett ångestfullt surr, dovt och dystert som virveln från förstämda trummor.


Dan Andersson – finnmarkspoet och fattigdomsskildrare

Publicerad 2013-10-07 i kategorin Författare, Porträtt | 6 Comments »

  • dan_anderssonDan Andersson (1888–1920): poet, proletärförfattare och visdiktare. 
  • Mest känd för de av hans dikter som levt vidare i den svenska visskatten, däribland Jungman Jansson och Omkring tiggarn från Luossa.
  • Värd att minnas för sin stämningsfulla, besjälade lyrik som med ett musikaliskt flyt skildrade såväl liv som död i finnmarkerna.

Få svenska diktare har levt vidare i människors hjärtan som Dan Andersson, mycket tack vare att många av hans dikter tonsatts och tolkats om och om igen efter hans död. Det hade dock aldrig varit möjligt om de inte från början varit så märkvärdigt melodiska. Inte ens när du läser Dan Andersson besväras du av den lite högtravande stelhet som ibland kan uppstå i rimmad poesi; han hade en vidunderlig förmåga att få varje ord att stämma och du ser inte röken av ett grötrim.

Dan Andersson föddes och växte upp i Skattlösberg i Dalarna, och det var främst om de storslagna finnmarkerna han diktade. Hans två första verk, Kolarhistorier (1914) och Kolvaktarens visor (1915) skildrade de fattiga och strävsamma människorna: kolare, flottare och skogshuggare. Därför räknas Dan Andersson också till proletärförfattarna, men han skrev även levande, närmast romantiska naturskildringar – oumbärliga för alla som någonsin längtat till landet.

I Svarta Ballader (1917) slår Dan Andersson an en mörkare ton och fördjupar sig i människans ensamhet, ångest och längtan. I en av hans mest kända dikter, Omkring tiggarn från Luossa – ofta citerad i dödsannonser – skriver han:

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss ty denna jorden, den är icke riket ditt.

Kanske led Dan Andersson av sin konstnärssjäl och närde en dödslängtan, och kanske hade han med tiden blivit ytterligare en diktare att ta sig själv av daga om inte universum hade hunnit före. I september 1920 befann sig Dan i Stockholm för att söka arbete på tidningen Social-Demokraten. Han tog in på hotell Hellman där man just hade rökt med vätecyanid mot vägglössen, men inte vädrat ordentligt. Dan Andersson dog av cyanidförgiftning, 32 år gammal. Efter sig lämnade han en gravid hustru och odödlig poesi.

Och stormen sjunger svart
och vitt och i skum kring Härnaön
sjunga vågorna om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön,
ty en spelman och en drömmare är död.

En spelmans jordafärd, även den ur Svarta Ballader

Kristina Schön är gymnasiebibliotekarie i storstan och lyssnar alltid på Avskedssång till finnmarksskalden Broder Joachim när hon längtar hem till skogen där hon är född.

Läs mer

Dan Andersson-sällskapets hemsida hittar du här. På Spotify hittar du flera som sjunger Dan Andersson, framförallt hans kanske främste tolkare Thorstein Bergman. Via Projekt Runeberg kan du läsa merparten av Dan Anderssons diktning online.


Merri Vik – rolig författare med diger produktion

Publicerad 2013-09-30 i kategorin Författare, Porträtt | 10 Comments »

  • ester_lottabokEster Ringnér-Lundgren, (1907–93), svensk författare, mer känd under pseudonymen Merri Vik.
  • Mest känd för böckerna om Lotta.
  • Värd att minnas för en riklig produktion – 140 titlar! – av barn- och ungdomsböcker på förlaget B Wahlströms.

Ester Ringnér-Lundgren bestämde sig tidigt för att bli författare och började sin litterära bana med att som tjugoåring publicera sagor i Svenska Dagbladet. Men hon hann bli 44 år innan hon 1951 debuterade som författare. Då fick hon sin första bok publicerad: ”Kvirre och Hoppsan”, en saga om två troll.

Ester växte upp i Söderköping utanför Norrköping och var verksam som småskollärare samtidigt som hon publicerade sagor olika tidningar. Över hundra hann det bli innan hon fick bokkontrakt hos B. Wahlströms förlag.

Men mest känd är Ester Ringnér-Lundgren för sin serie om Lotta som gavs ut i 47 delar mellan 1958 och 1991, publicerade under pseudonymen Merri Vik. Namnet är en lek med det engelska ordet ”merry” (‘glad’) eftersom Ester ville skriva glada böcker, och ”vik” eftersom hon älskade havet. Namnbytet var egentligen en uttänkt PR-kupp eftersom man ansåg att böckerna sålde bättre om de kom från en ny och okänd, spännande författare.

Lotta-böckerna har den klassiska, röda bokryggen som har blivit en symbol för flickböcker överlag och som är typiska för förlaget B. Wahlströms. Just Lotta-böckerna är speciella eftersom de skildrar den unga tonårsflickans vardag på ett dråpligt och humoristiskt sätt samtidigt som den tar upp mer allvarliga ämnen som klasskillnader och samhällspolitiska skeenden, t.ex. almstriden i Kungsträdgården, miljöfrågor och ungdomsdroger. Ester Ringnér-Lundgren var dock ingen samhällsdebattör; hon skrev böcker för att roa. Hon ville erbjuda avkoppling och trygghet och böcker med glada slut.

Böckerna om Lotta blev mycket populära redan från start. De första åren släpptes två böcker per år – som alla kom att tryckas i minst tio upplagor. Totalt skrev Ester 47 Lotta-böcker som fortfarande läses och älskas. De är dessutom översatta till tyska, norska, danska, isländska och finska.

Förutom pseudonymen Merri Vik, gav Ester Ringnér-Lundgren ut böcker under namnen Beril Björk och Kaj Ringnér. Totalt skrev hon ca 140 böcker.

Petra Jankov Picha är journalist och författare till handboken Att flaskmata och driver bloggen Glömda ord.

Läs mer

Fullständig bibliografi hittas på Sällskapet för Ester Ringnér-Lundgrens hemsida och mycket information finns på Wikipedia.


Calle Möller – storljugare och radioröst

Publicerad 2013-09-24 i kategorin Porträtt | 3 Comments »

  • calle_mollerCalle Möller (1893–1942), vissångare, författare,  radiounderhållare, uppfinnare och pianofabrikör.
  • Mest känd för sina ljugarhistorier i dåvarande Radiotjänst vilka gavs ut i form av populära böcker.
  • Värd att minnas som tidsfenomen, allkonstnär och glädjespridare.

Fyrmästarsonen Calle ”Storljugaren” Möller blev efter ingenjörsstudier bl.a. uppfinnare och utvecklade en förbättrad karbidlampa. Han var även ägare till August Hoffmans Pianofabriks AB i Stockholm och startade dessutom ett grammofonbolag kallat ”Veckans skiva”.

Calle var den förste som fick vara rolig i dåvarande Radiotjänst (som senare blev Sveriges Radio). Där berättade han dråpliga och med sanningen inte helt överensstämmande historier. Ofta handlade de om hans resor till Söderhavet – där han aldrig hade varit. Inte heller blev han, som han påstod, kung över Norge efter unionsupplösningen eller kronprins över Hawaii. Ljugarberättelserna sammanställdes i två bästsäljande böcker: Söderhavssynder och Söderhavsdygder. Utöver dessa gav han ut ytterligare tre böcker, bl.a. en om en resa med en på fyrhjuling cyklande häst, Till Siam, som efter omständliga förberedelser startar i Stockholm och leder ända till – Södertälje.

Calle Möller var en uppskattad vissångare, som uppträdde och gav ut en hel del inspelningar med sånger av bland annat sin gode vän Evert Taube samt Bellman. Tillsammans med Taube och Sven Salén tog han initiativet till Visans Vänner. Dessutom gav han ut två sångböcker tillsammans med konstnären Einar Nerman. Vid jultid drog han stora publikskaror till Skansen och den julauktion han höll där.

Ludvig_(Lubbe)_Nordström_1939-1

Tillsammans med Lubbe Nordström gjorde Calle Möller en mycket uppmärksammad resa med båt utmed Norrlandskusten. Resan följdes bland annat av Radiotjänst som då gjorde sina första ”outdoor”-sändningar. I tidningen Folket i Bild gjorde sedan Nordström sitt socialreportage på en sida medan Calle Möller på en annan skildrade samma upplevelser på humoristens vis.

Under andra världskriget var Calle ledare för den s.k. Fältteatern och såg då till att de beredskapssoldater som var förlagda längst ute i skärgårdarna fick god underhållning av välkända artister. I samband med detta drog han på sig en förkylning som inte fick någon behandling utan spred sig till att bli den hjärnhinneinflamation, som tog hans liv vid endast fyrtionio års ålder.

Hasse Alfredson har berättat att han, liksom hela svenska folket i övrigt, satt klistrad vid radioapparaten på lördagskvällarna för att lyssna på Calles historier. Alfredson har också berättat att att det var Calles fabuleringskonst som inspirerade till hans egen ”Valfrid Lindeman”.

Calle Möller (jr) är yngste son till Calle Möller (sr) som hade fem barn i två olika äktenskap

***

Läs mer

Om Calle kan man bl.a. läsa i Svenskt biografiskt lexikon samt på denna webbsida. Om reportageresan till sjöss finns mer att läsa här. Här en diskografi.


Gustaf Hellström – klarsynt samtidsobservatör

Publicerad 2013-09-16 i kategorin Författare, Porträtt | 7 Comments »

  • gustaf_hellstrom1Gustaf Hellström (1882-1953),  journalist och författare; ledamot av Svenska Akademien från 1942.
  • Mest känd för sin gärning som utrikeskorrespondent – en av de första svenska kosmopoliterna.
  • Värd att minnas för sina stilbildande journalistiska reportage samt för romaner som Snörmakare Lekholm får en idé vilken beskriver den svenska ståndscirkulationens historia.

Gustaf Hellström var underofficerssonen som avskydde militarism, ”en Kristianstadspojke på gott och ont”. Han lämnade det rangmedvetna Kristianstad så fort han kunde och ingick i den radikala kretsen runt Bengt Lidforss i Lund. Hela livet höll han fast vid den socialliberalism som han ansåg att Lidforss företrädde.

Hellström hoppades att förverkliga sina författardrömmar  i Stockholm. Det gick inte så bra, men han räddades av ett oväntat erbjudande att bli Dagens Nyheters korrespondent i London från 1907. Hans engelska var  usel, och inte visste han hur man skrev reportage. Men Hellström visade sig vara en naturbegåvning och skapade i sin ”okunskap” ett nytt sätt att rapportera. Han gick runt i London och skrev med förbluffande närvaro om det han upplevde: hungerkravallerna, suffragettupploppen, nöden i East End.

Vid olympiaden i London 1908 uppmanades Hellström att skriva reportage från spelen. ”Jag är ingen sportsman. Jag springer inte, bara hasar mig fram så sakta och försiktigt som möjligt”, försökte han förklara för sin redaktion, men hans reportage bildade skola för generationer av sentida journalister som Jolo och Bang. Hans upprörande referat från målgången vid maratonloppet är i dag en klassiker.

I maj 1933 skickades Hellström till Tyskland för att rapportera om tillståndet där efter Hitlers maktövertagande. Och han såg och förstod Hitlers våldsideologi. Hellström upplevde den hårt regisserade massuppslutningen den 1 maj kring Hitler med anhang, han sörjde vid bokbålet den 10 maj då tyska klassiker som Goethe, Schiller och Schopenhauer brann. Han besökte ett  nyinrättat koncentrationsläger, han mötte ångestfyllda judar. Med stor klarsyn skildrade han vad han såg – och ändå kunde Hellström inte ens ana vad som komma skulle!

Ruskigt är att notera, att vid samma bokbål på Operaplatsen stod Hellströms gamle skolkamrat Fredrik Böök, utsänd av Svenska Dagbladet. Böök såg något helt annat än Hellström – han såg en ”käck manifestation av den tyska ungdomen” och föreställde sig hur Fågel Fenix skulle uppstiga ur askan efter de tyska klassiska verk som brändes.

Disa Lundgren är ordförande i Gustaf Hellström-sällskapet och även aktiv i Harry Martinson-sällskapet.

Läs mer

Gustaf Hellströmsällskapet har gett ut ett nytryck av Det tredje riket, Från Hitlerkupp till tysk folkenighet (1933) – Hellströms reportageserie från det tidiga Hitlertyskland. Nyutgåvan, vars titel är Gustaf Hellström i tredje riket, innehåller originalbokens text samt introducerande essäer, kommentarer och förklaringar av Lennart Leopold och Sigurd Rothstein, lärare och forskare vid Högskolan Kristianstad.

Här den dramatiska skildringen av bokbålet den 10 maj 1933:

”För några minuter, sedan bålet tänts, medan flammorna stiga strålkastarbelysta ur det tända virket och en tjock gnistpelare höjer sig över Operaplatsen, hotande byggnaderna omkring, kommer man att tänka på brännandet av det alexandrinska biblioteket på kejsar Teosodius’ tid. Men också den jämförelsen haltar, eftersom de lärda hedningarna in i det sista försökte försvara och rädda sina i Serapistemplet förvarade bokskatter. Men här reser sig ingen upp till försvar, här höjes bland de tusen och åter tusen åskådarna inte ett ord till protest. Har man ögonen med sig kan man visserligen, om man rör sig i den oöverskådliga massan, som kantar Opersplatsen, här och där upptäcka personer vilkas ansikten uttrycka både sorg och indignation över den smaklösa symboliken i ett uppträdande där facklan, den fria forskningens symbol, kastas på bokbålet av studenter, den fria forskningens bärare. Men de behålla sorgen och indignationen för sig själva.”

789px-Bundesarchiv_Bild_102-14597,_Berlin,_Opernplatz,_Bücherverbrennung 


MINNESVÄRT-tävling: vinn en t-shirt!

Publicerad 2013-09-02 i kategorin Allmänt | 7 Comments »

Hej & tack för engagemanget i MINNESVÄRTs första kampanj. Vi som drog igång alltsammans är väldigt, väldigt nöjda; det blev precis den entusiastiska blandning av röster som vi eftersträvade! Hoppas ni har haft lika roligt som vi.

Tempot dras nu ner till publicering varannan vecka. Nästa kampanj genomförs i januari och kommer att ha ett musikaliskt tema.I väntan på höstens första gästbloggare den 16 september kör vi en liten tävling. En MINNESVÄRT-t-shirt delas ut till den som skriver det mest entusiastiska svaret på följande fråga:

Vad är det mest intressanta eller gripande som du har lärt dig av eller via MINNESVÄRTs gästbloggare under denna första månad?

Svara i kommentarerna! (Förmodligen gör ni oss på så gott humör att vi lottar ut lite fler t-shirts.)


Beppe Wolgers – tusenkonstnären med skägg

Publicerad 2013-08-31 i kategorin Porträtt | 14 Comments »

  • Beppe_WolgersBeppe Wolgers (1923–86), revymakare, poet, visdiktare, rolig gubbe i tv, barnens favorit, skådespelare, konstnär och vän av den lite mer stillsamma humorn.
  • Mest känd för ”Beppes godnattstund” med Bachintrot.
  • Värd att minnas för sitt breda register och förmågan att kommunicera med barn.

Jag har haft tankar på att resa i tiden, och då särskilt till 1985–86 för att diskret varna alla fantastiskt roliga människor som dog just de åren. Men Beppes leversvikt hade jag nog inte kunnat bota ens med modern läkekonst.

Men vem var han då? Jo, tänk er en poet (Tranströmer kanske), som när han inte diktar

  • är en inte alls oäven skådespelare (som Johan Rheborg)
  • skriver och sätter upp revyer (som Galenskaparnas Claes Eriksson)
  • målar lite på sidan om (som Lasse Åberg)
  • skriver filmmanus (som Lukas Moodysson)
  • älskas av alla barn i barnprogram (som Nassim Al Fakir)
  • ser ut som Cornelis Vreeswijk, fast 193 cm lång.

Sådan var Beppe Wolgers. Men han är ändå mest känd för att iklädd nattmössa ligga i en säng och berätta sagor med syftet att söva barn. Vilket inte alls funkade, för vem blir trött av detta?


Beppes godnattstund. (Dockorna i luckorna hette Gäspan, Hungran, Kraman, Busan – och på golvet satt Sigrid på pottan.)

Långt innan ”roasting” blev populärt i vissa stockholmskretsar med humorambitioner, skrev Beppe denna utskällning som han lät Lars Ekborg exekvera 1967:


“… måtte skägget växa inåt på dig … och kväva dig, författarjävel!”

Och apropå skägg, så är ”Skäggen” gemene mans namn på fyra tv-program som alls inte hette ”Skäggen” – men gubbarna som agerade tillsammans med Beppe hade liksom han skägg. När hela Sverige gick man ur huse och ringde klagomuren för att rasa eftersom programmet var uruselt, var det enklare att säga ”Skäggen” än det korrekta Fasad, Segment, Modul och Relief.


Modul – ”aktuell underhållning” med Yngve Gamlin, Edward Matz, Beppe Wolgers, Åke Söderqvist, Jan Öjvind Swahn och Lasse O’Månsson.

Mitt eget första minne av Beppe Wolgers handlade däremot varken om poesin, Pippi Långstrumps pappa, Baloos i Djungelboken röst, Dunderklumpen, En kos dagbok eller dessa finurliga textrader som Olle Adolphson tonsatte:

Där går en flicka

som gjorde en ö av femton kuddar.

Där går en pojke

och allting blir glass som han snuddar.

ur Det gåtfulla folket (1964).

Nej, mitt starkaste minne är från mitt livs första biobesök när Beppe (vuxna karln!) tillsammans med Hugo och Josefin äter hela ägg – utan sked! Detta präglade mig såpass att jag än idag helst äter ägg på just detta vis.

Lotten Bergman är andra halvan av Bergmans Bokstäver, kringresande språkpolis, radiopratare, kåsör och envis bloggare samt basketfantast.

Läs (titta) mer
Man kan till den 6 september  se musikalen Fantasimissimo som Beppe Wolgers skrev, och där bl.a. Povel Ramel och Monica Zetterlund medverkade.

En sajt med nästan allt om Beppe Wolgers visar hans mångsidighet och berättar om museet som bär hans namn.

Lyssna på Beppes svenska text och Monica Zetterlunds sång!

Den 13 september har filmen om Monica Z premiär, och i den kan man se Beppe (fast spelad av Johannes Wanselow).


Birger Lundquist – de snabba streckens mästare

Publicerad 2013-08-30 i kategorin Konstnär, Porträtt | 8 Comments »

  • lundquistBirger Lundquist (1910–52), tidningstecknare, bokillustratör, konstnär.
  • Mest känd för sina tecknade reportage- porträtt- och ögonblicksskildringar i böcker och i Dagens Nyheter.
  • Värd att minnas för sin fantastiska förmåga att med få snabba tuschstreck fånga en människa, en situation, en rörelse på papper.

När Birger Lundquist avled bara 41 år gammal, skrev en journalistkollega: “Aldrig har det funnits en reporter som varit så god konstnär och en konstnär som varit så god reporter.”

När vi idag ser lösryckta bilder av denna de svenska tidningstecknarnas maestro, missar vi sammanhanget de publicerades i; bilden blir ett konstverk — ibland obegriplig, ibland menlös. Ofta blir första intrycket att den ser slarvig ut. Men för DNs läsare var bilderna en del i nyhetsflödet, kommentarer till nyheterna för dagen, impressionistiska berättelser, porträtt som sa det som texten inte kunde förmedla.

Lundquist verkade i en tid när fotona var få och små i de svenska dagstidningarna. Tecknarna fick fylla bildbehovet; den svarta linjeteckningen lät sig reproduceras skarpt och tydligt. Alla tidningar försökte hålla sig med allsidiga tecknare som snabbt kunde karikera en politiker, fånga tragiken i en rättegångssal eller illustrera kåserier och dagsverser.

b3

Tage Erlander (svensk statsminister 1946–69)

Birger Lundquists teckningar att förmedlade så mycket liv. Några snabbt nedkastade linjer – någon detalj som får en mer grundlig översyn – några streck som  som spretar iväg åt oväntade håll. Det ser lätt ut, men kräver ett svårbemästrat samspel mellan öga, hand, penna, papper.

”’Heureka’ skrek Arkimedes på grekiska.” Ur ”Vägen genom A” av Alf Henrikson, Raben & Sjögren 1949.

”’Heureka’ skrek Arkimedes på grekiska.” Ur ”Vägen genom A” av Alf Henrikson, Raben & Sjögren 1949.

Tidningslivet var hårt, produktionstakten hög och sidouppdragen många. Han älskade att teckna, men längtade ständigt efter att få mer tid, få göra om och förbättra, överträffa de första skisserna. I ett brev till en vän skriver han: “Jag trodde jag var begåvad men hade alla möjliga andra brister. Och jag satte mig ett mål att bli bra, bli bättre, att bli bäst, på det området där jag hade goda anlag.” I ett annat brev funderar han över att flytta till Amerika: “Så in-i-norden bra ritar dom inte där, att man inte skulle kunna göra sig gällande.”

drawing0028

När Birger Lundquist avled i en njursjukdom, lämnade han en enorm bildproduktion på 80 000 teckningar bakom sig. Han måste ha ritat jämt. När läkarna förklarade att hans tid var utmätt och att det inte var långt kvar sa han:

– Det var snopet, jag har så mycket oritat.

Petter Lönegård är illustratör, AD och en av ägarna till reklambyrån Lönegård & Co i Lund.
Läs mer
Bokillustratören är väl den bok som vi lättast kan hitta idag på antikvariat och i föräldrarnas bokhyllor. Han ritade till ett flertal av redaktionskamraten Alf Henriksons böcker: Eriksgata, Vägen genom A, I Skåne med Linné
De egna böckerna Medelhavsresa (1952) och Ned till Spanien (1953) är väl värda att leta upp.
Gunnar Ljungmarkers biografi från 1971 har en mängd bilder och är ganska lätt att få tag på i antikvariat.

Text från en minnesutställning på Konstakademien 2011: “Han blev bara bättre med tiden och man letar förgäves efter förebilder eller läromästare. Det enkla svaret är att ingen annan tog sig an det svåraste, där fanns inga förebilder. Ögonblicksteckningen blev konstverket.” 

DN-journalisten Jolo (Jan Olof Olsson) skrev: “En gång satt jag i baksätet i Birger Lundquists bil och skrev på maskin medan han körde. När jag höjde blicken såg jag till min förfäran att satt och ritade med ena handen och höll ratten med den andra. Jag bad honom låta bli. Han svarade saktmodigt:

 – Det är ju bara landskap jag ritar.

Birger slutade i alla fall rita när Jolo hotade att kliva ur bilen om han fortsatte, men när de senare stannade för rött ljus, tog han upp pennan igen.

– Man hinner alltid med en lyktstolpe, sa han.

Kort Wikipediaartikel.

EWK – karikatyrtecknare med världsrykte

Publicerad 2013-08-29 i kategorin Konstnär, Porträtt | 5 Comments »

  • EWK (1918–2004)
    (Bild från web.ewk.se)

    Ewert Karlsson (1918–2004), östgötsk lantbrukare som sadlade om till stockholmsk illustratör.

  • Mest känd för sina karikatyrer och politiska skämtteckningar som publicerades i svenska dagstidningar, och som också fick internationell uppmärksamhet.
  • Värd att minnas framförallt för sin personliga tecknarstil med täta linjer såväl som lätta tuschfärger, och för att han är en av de personer som bevisat att en bild kan säga mer än tusen ord!

Precis som många andra har jag ritat figurer i marginalen på skolböcker och block, och låtit linjerna löpa på det papper som legat närmast till hands när jag pratat i telefon.

EWK:s berömda signatur
(Bild från web.ewk.se)

Jag gissar att det också gällde Ewert Karlsson, som föddes i slutet av första världskriget och växte upp på en bondgård i Östergötland – men till skillnad från mig och många andra var han född till konstnär, att bli signaturen EWK.

Teckningarna som placeras i anslutning till allvarliga ledarsidor och lättsamma krönikor är till synes enkla teckningar som rymmer humor och djup. I Sverige har vi stolta traditioner på området: Poul Ströyer, Staffan Lindén, Rit-Ola och Björn Berg. Men EWK sticker ut. Det som verkligen gjorde honom enastående var de mönster han kunde skapa med sina förtätade streck. Det var först när jag fick veta att han växte upp på bondgård som jag såg att hans teckningar kan vara fulla av fåror, som en nyplöjd åker. Makalöst!

Förre finansministern Feldt skriver memoarer.
(Bild från web.ewk.se)

EWK , som var politisk tecknare på Stockholmstidningen, Aftonbladet och tidningen Land, blev prisbelönt både i Sverige och utomlands – tre gånger världsmästare i sitt gebit! Han drog ner byxorna på våra beslutsfattare och skrattet fastnade i halsen när han visade hur vi hanterar miljö, jämlikhet och fattigdom.

Vad är det egentligen som hindrar kvinnans jämställdhet?
(Bild från web.ewk.se)

EWK åkte land och rike runt och avbildade makthavare i hela världen – hans bilder fick genomslag långt utanför Sverige. En gång försökte den stora tidningen New York Times locka honom att jobba för dem istället, men de fick kalla handen – de svenska tidningarna hade ju låtit honom odla sin talang, de hade så att säga vattnat och gödslat. Det var också de som skulle få skörda frukten.

EWKs mest berömda teckning: Moder Jord.
(Bild från web.ewk.se)

EWK:s skarpa penna  gjorde pricksäkra och avslöjande karikatyrer av sin tids politiker och kändisar, men han verkar ändå ha haft respekt för alla han avbildade. När han dog, fick en av hans tidigare chefredaktörer frågan om EWK i sina bilder någonsin hade gått över gränsen.

“Nej, jag tror aldrig att han gjorde det. De han porträtterade stod ofta i kö efter publiceringen för att köpa originalen.”

Håkan (hakke) Karlsson är dataingenjör i Hägersten och gillar att plita ihop limerickar och annan grötrimmad vers.

Sagotant Lindgren pillar pengar ur spargrisen Sträng.
(Bild från web.ewk.se)

Läs mer:

Stort tack till EWK-sällskapet som lät oss låna bilder! Besök gärna deras fina galleri med EWK-teckningar. Sedan år 2000 delar de ut ett årligt stipendium.

Arbetets museum i Norrköping har en särskild EWK-avdelning. Enligt svenska Wikipedia har det skrivits ett par böcker om Ewert Karlsson: EWK: Bildmakare (1984) och Ritstiftspolitik på lit de parade (2006). Anekdoten om mötet mellan EWK och New York Times är hämtad från ett manus om EWK i relation till den politiska idéteckningen och historievetenskapen.


Viktor Rydberg – från fattighjon till akademiledamot

Publicerad 2013-08-28 i kategorin Porträtt | 6 Comments »

Viktor Rydberg 1858.

Viktor Rydberg 1858.

  • Viktor Rydberg (1828–95), författare, journalist, akademiledamot, forskare och kulturhistoriker, professor.
  • Mest känd för sina dikter och romanerna ”Singoalla” och ”Vapensmeden”.
  • Värd att minnas framförallt för sina dikter, varav flera känns moderna än i dag, samt för sin humanistiska syn som innefattade såväl frihet som fantasi.

Viktor Rydberg var ett begåvat barn som gjorde en fantastisk resa från att vara fattighjon (modern dog tidigt och hemmet upplöstes) till att bli en av landets mest hyllade skribenter. I dag är hans verk dock mer eller mindre bortglömda. Kanske även den under 1900-talet så populära Tomten  håller på att försvinna ur det allmänna medvetandet.

Kristine kyrka i Jönköping (ungefär i den vinkel vi såg kyrkan inifrån klassrummet).

Kristine kyrka i Jönköping (ungefär i den vinkel vi såg kyrkan inifrån klassrummet).

Under min skoltid på 1940- och 50-talen förmedlades verk av Viktor Rydberg som en självklarhet. Delvis kanske för att jag befann mig i Jönköping, Rydbergs födelsestad. Redan under mitt allra första skolår deklamerade vår 67-åriga fröken, som gjorde sitt sista år som lärare, hela dikten Träsnittet i psalmboken  för oss sjuåringar. Vår lilla annexskola var belägen i ett före detta bostadshus där vi genom fönstret såg Kristine kyrka – just den kyrka som inleder dikten. Minns jag rätt så följde hela klassen andäktigt frökens ord och tittade ut på kyrkan då hon med handen visade på den och lite senare i dikten pekade hon uppåt gränden där det skolhus (nu församlingslokal) låg som Rydberg hade gått i. Jag undrar om en förstaklass i dag serveras något liknande för öronen. Det var ord och en berättelse i diktform som bet sig fast, trots att man inte förstod allt.

Jag hade min första psalmbok fått,

en prydlig med silverspänne,

och sprang en söndag – jag minns den gott –

så glad till kyrkan med henne.

Singoalla med omslag av Carl Larsson.

Singoalla med omslag av Carl Larsson.

Tidigare hade fröken berättat att sjön i psalmen Betlehems stjärna som började ”Gläns över sjö och strand …” var Vättern – sjön som låg alldeles utanför vår skola – och att psalmen var skriven av Rydberg. Senare i skolan, ungefär motsvarande högstadiet,  läste vi den romantiska fantasin Singoalla – utgåvan som var illustrerad av Carl Larsson – och Vapensmeden som utspelade sig i vår stad under reformationstiden. Båda går att läsa än i dag.

Till dig som är ung föreslår jag att du börjar med Rydbergs ”Dikter” som du kan finna här (i Litteraturbanken) i ett nedladdningsbart verk utgivet av Svenska Akademien med bra kommentarer och ordförklaringar. Jag lovar att du kommer att finna mycket – och även guldkorn!

 Agneta Hallin är pensionär i Lund. 

Läs mer
Viktor Rydberg-sällskapet.

I Litteraturbanken finns mycket skrivet om och av Rydberg. Förhoppningsvis finns fortfarande verk av honom på biblioteken – men säker därpå är jag inte.

Litteraturbanken på Facebook skickar dagligen ut en text från förr. Om du klickar på gilla-knappen får du en bra inkörsport till äldre litteratur!

I Kulturhjälten: Viktor Rydbergs humanism skriver 23 forskare om Rydbergs betydelse för dagens humanistiska forskning.


Sam J Lundwall – science fiction-gudfader

Publicerad 2013-08-27 i kategorin Författare, Porträtt | 11 Comments »

  • Sam J LundwallSam J Lundwall (f. 1941) science fiction-författare, översättare, redaktör, bokförläggare, fotograf, producent, ingenjör och sångare.
  • Mest känd för att ha drivit Delta Förlag, som gett ut över 200 sf-böcker – av vilka flera idag betraktas som klassiker.
  • Värd att minnas för att ha vigt sitt liv åt att främja science fiction i Sverige.

Att tänka sig svensk science fiction utan Sam J Lundwall är ungefär som att tänka sig det franska köket utan smör. Människan finns överallt. Till viss del beror det förstås på att science fiction-världen var mindre på 1970-talet än idag, till större del på att den svenska delen av sf-världen dominerades av ett fåtal eldsjälar.

Efter att ha startat fanzinet Science Fiction-Nytt, som snart ses som det bästa, debuterar han under 1950-talet som författare i tidskriften Häpna!. Under 1960-talet arbetar Lundwall både som fotograf och frilansskribent, och ger till och med ut en LP – men 1968 är han tillbaka i sf-världen som tv-producent, och när han året efter på uppdrag av Sveriges Radio ger ut den första svenska översikten över sf-litteratur är han snart engagerad i bokbranschen på heltid.

2018 A.D.Även om flera av Sam J Lundwalls egna sf-böcker fått bra mottaganden (även internationellt) får man nog ändå anse att hans viktigaste gärning är Delta Förlag, som han under många år driver tillsammans med en litterär agent vid namn Gunnar Dahl. Delta är aktivt mellan 1972 och 1988 och under etiketten DELTA Science fiction hinner förlaget ge ut över 200 böcker, såväl svenska författare som Börje Crona (idag kanske mer känd som far till skådespelerskan Görel Crona) och Sam J Lundwall själv som internationella stjärnor som Isaac Asimov, Arthur C. Clarke, C. S. Lewis, Robert A. Heinlein, Philip K. Dick, Ursula K. Le Guin, H. G. Wells och H. P. Lovecraft.

Under sin tid som aktiv redaktör var Lundwall en internationellt känd expert på science fiction, och sekreterare i sf-författarorganisationen World SF. Idag har han dragit sig tillbaka helt från offentligheten, och kontaktförsök från journalister som är sugna på en intervju bemöts med ett förtryckt Nej Tack-brev.

I en tid när science fiction blivit en marknadsvara som snart sagt dagligen misshandlas av Hollywood med specialeffekter som största behållning framstår Sam J Lundwalls kärlek till genren och hans utgivning som alltmer värdefull. Som han själv skriver i förordet till novellsamlingen Science Fiction vid gasljus:

Detta är bra science fiction, och bra litteratur – inte för att den är gammal och vördnadsfull, utan för att den helt enkelt är bra science fiction och bra litteratur.

 

Simon Grabiec är jurist, filmvetare och frilansjournalist.

Läs mer
Delta FörlagDelta Förlags utgivning med de klassiska gula omslagen finns idag att hitta på antikvariat över hela landet. Om du är ute efter ett tidstypiskt smakprov rekommenderas novellsamlingarna i serien Det hände imorgon, sammanställda av Sam J Lundwall.

Mörkrets furste av Sam J Lundwall (1975) ses av många som Lundwalls bästa bok, och är en fartfylld roman med influenser från såväl Jules Verne som Rudyard Kipling (som trots att han är mest känd för Djungelboken faktiskt skrev en del science fiction också!).


Ellen Rydelius – kvinnan som levde randigt

Publicerad 2013-08-26 i kategorin Porträtt | 8 Comments »

Ellen Rydelius

  • Ellen Rydelius (1885–1957) journalist, översättare, reseskildrare och livsakrobat.
  • Mest känd för att ha varit mor till Ria Wägner (programledaren med den bakvända vinkningen).
  • Värd att minnas för sina översättningar av rysk litteratur, sina reseskildringar och sitt spännande kringflackande liv.

Ellen Rydelius var en av få kvinnor som fick möjlighet att studera vid början av förra seklet. År 1907 tog hon en fil.kand. i Uppsala med inriktning mot slaviska språk och 22 år gammal reste hon ensam till Ryssland för att fortsatta sina studier där. När hennes far plötsligt blev sjuk och dog, reste hon tillbaka till Sverige och försörjde sig som översättare och journalist på DN och Svenska Dagbladet.

Ellen Rydelius gifte sig med Elin Wägners bror Harald och fick med honom dottern Maria, ”Ria”, som senare blev känd i TV. Rydelius levde, enligt egen utsago, ett liv likt det som beskrivs i svägerskans roman Pennskaftet.

Efter att ha ertappat sin man med att ha en affär med en annan kvinna, lämnade hon honom, med risk för att bli betraktad som en ”förlupen” kvinna. Hon flyttade till Lund, först utan sin dotter, en tid som hon beskriver som ”svarta dagar”. Reslysten och nyfiken som hon var, följde hon snart sitt hjärtats röst att bosätta sig i Rom, dit hon också tog med sig Ria.

I Rom skrev hon den reseguide som kom att bli omåttligt populär, Rom på 8 dagar, som kom ut första gången 1928 och som sedan trycktes i åtta upplagor. I den tipsar hon om sevärdheter, matbutiker, restauranger och hotell på ett personligt, kåserande sätt. Hon hann också skildra Holland, Västtyskland, Norra Italien samt Paris, Stockholm och Lund m m.

Den som har läst rysk litteratur i svensk översättning verk har säkerligen stött på Ellen Rydelius som översättare. Hon har nämligen översatt ett 80-tal ryska litterära verk, bland annat av Dostojevskij.

Ellen Rydelius var en livskonstnär och kallade sin självbiografi Leva randigt. Hon må ha levt randigt, men också rutigt, prickigt och blommigt. Hennes barndoms dröm om att bli cirkusartist infriades inte. I stället blev hon, som en vän till henne uttryckte det, ”livsakrobat”. En sådan människa som gör livet lite roligare och inspirerar genom sitt mod, sin humor, sin klokhet, sin frejdighet och sin livsglädje.

Martina Finnskog är anställd vid Lunds universitet som latindoktorand. Hon har ett förflutet som gymnasielärare i latin, svenska och kulturhistoria och anlitas ibland som kyrkomusiker och sångerska.

Läs mer
Carina Burman har skrivit ett porträtt av Ellen Rydelius i Folk jag aldrig mött (2011). Burman har också gått i Rydelius fotspår och presenterar sina upplevelser i en blogg

Ellen Rydelius självbiografi, Leva randigt (1951), är en rolig, spännande och frispråkig skildring av hennes liv. Den ger också en inblick i Uppsalas studentliv under sekelskiftet, livet på en tidningsredaktion vid förra seklets början, samt Berlin (där författarinnan bodde i två omgångar) och Rom under mellankrigstiden.

Reseskildringarna bjuder på en härlig upptäckaranda och visar också prov på Rydelius bredd. Hon har en oerhörd aptit och intresserar sig för det mesta. Hennes entusiasm smittar!


Torun – genialisk silversmed

Publicerad 2013-08-25 i kategorin Porträtt | 4 Comments »

  • torunVivianna Torun Bülow-Hübe (1927-2004), silversmed och konstnär.
  • Mest känd för sina Georg Jensen-smycken, speciellt armbandsuret Vivianna – en världsberömd klocka med öppet armband och spegelskiva utan siffror.
  • Värd att minnas för sin tidlösa smyckedesign och för att hon – trots alla hinder hon mötte i sin väg – lyckades nå ett professionellt erkännande i världsklass före sin död.

Vivianna Torun Bülow-Hübe föddes i Malmö år 1927 och kom från en konstnärlig familj. Som barn var hon en pojkflicka som gillade konståkning – något som hjälpte henne förstå att det krävs disciplin för att komma någon vart här i livet. Som 16-åring besökte hon sin syster i Stockholm som var en skicklig inredningsarkitekt och rörde sig i kreativa kretsar. Det var under den vistelsen som Torun fann sitt kall: hennes syster presenterade henne för formgivaren Sigurd Persson och när Torun såg vad han kunde göra med silver tänkte hon ”Det där vill jag också göra!”.

Som författare till detta blogginlägg hoppas jag att du som läsare upplever minst en gång i livet den känslan som Torun fick då. Känslan av att vara mer levande än någonsin när du känner suget av att få göra något nytt! Låt dig inte skrämmas av den eventuella svårigheten – det gjorde inte hon. 

När Torun kom hem från sin resa, satte hon sig hemma vid sin mammas ateljébord och började testa sig fram. Hon hade bara några få verktyg och lite pengar till silverplåt men det gick ändå att skapa små ting. För att få mer pengar till ännu mer plåt, sålde hon sina små verk och innan hon hann förstå det själv hade hon just blivit en entreprenör. Därefter fick hon möjlighet till att bli lärling på Guldvaruaktiebolaget Dahlgren & Co år 1945 där hon fick utveckla sin teknik.

Första gången jag kom i kontakt med Toruns smycken var i en Georg Jensen-butik. Då var jag varken medveten om hennes namn eller vem som låg bakom de fantastiska skapelserna. Undrar om jag ens kunde tala svenska? Då hade jag förmodligen vare sig pengar eller någon tjusig utbildning som talade om för mig att det där var bra design. Ändå fastnade jag vid skyltfönstret för att sedan blygt våga mig in i butiken bara för att stirra på den vackraste klocka jag någonsin hade sett. Det råkade dessutom vara ett av hennes mest kända verk, klockan Vivianna, om vilken det finns en speciell berättelse:

I början på 60-talet blev hon bjuden till en utställning i Paris och temat var ”Gör något som du inte tycker om”. Torun gillade inte känslan av att bli jagad av tiden. Därför gjorde hon en klocka utan siffror. Inför själva utställningen, gjorde hon dessutom klockan utan timvisaren och bara med sekundvisaren. (När Georg Jensen började producera den i slutet av 60-talet designades dock klockan med båda visarna för funktionens skull.)

Flera år senare, när jag bläddrade bland tv-kanalerna, såg jag en mycket vacker kvinna på skärmen. Det råkade vara en dokumentär om hennes liv. Allt föll plötsligt på plats eftersom jag var äldre och utbildad. Dokumentären gjorde mig helt såld och jag köpte samma vecka en bok med hennes biografi och tog mig så småningom till Malmö Museer där jag fick se på flera av hennes äldre smycken på riktigt.

Varför fascineras jag av denna kvinna och varför tog jag mig tid till att föreviga henne här på Minnesvärt?

Hennes drivkraft påminner mig om min egen. Jag vet av egen erfarenhet att det inte är lätt att ta sig igenom en utbildning som förstagångsmamma med en liten bebis – vilket både hon och jag gjorde. När hon började sin karriär kan det inte ha varit lätt att vara kvinna, ensamstående och utan några medel, men ändå tog hon sig fram. Själv var hon gudomligt vacker och det var som hon lyckades överbringa den skönheten till allt hon tog fram. Med enkla material vände upp och ner på dåtidens sätt att betrakta det ädla och vad som är lämpat att bäras på fest och högtider. Allt hon gjorde hade det en tanke, allt hon gjorde har något att säga till användaren och betraktaren än idag.

Perla Bovin är designchef på ASSA ABLOY-koncernen.

Läs mer

Toruns serieproducerade produkter kan man beundra hos Torun silver, Tid & Smycken AB och hos Georg Jensen. På SVT Play hittar man dokumentären Nyfiken på Torun Bülow-Hübe. Boken Torun – Samtal med Vivianna Torun Bülow-Hübe av Ann Westin beskriver hennes bakgrund på ett enkelt och fängslande sätt. Boken innehåller vackra bilder och tar dig till en resa igenom Toruns karriär, privatliv och passion för sitt hantverk.


Ellen Key – en nyckelperson

Publicerad 2013-08-24 i kategorin Porträtt | 8 Comments »

  • ellenkeyEllen Key (1849-1926), lärare, föreläsare, folkbildare, författare. Ledamot av Samfundet De Nio från 1913 och till sin död. Hennes böcker hade talande titlar som Missbrukad kvinnokraft, Fredsrörelsen och kulturen, Barnets århundrade och Skönhet för alla. De översattes till tretton språk och debatterades livligt.
  • Mest känd för sina djärva tankar om kärlek och äktenskap, om barnuppfostran och pedagogik. En inflytelserik opinionsbildare i Sverige och utomlands. I sitt hem Strand välkomnade hon konstnärer, författare, politiker och kungligheter från jordens alla hörn; hennes gästbok innehöll tre tusen namn.
  • Värd att minnas för sina tidlösa tankar om skönhet, lycka och heminredning. Carl Malmsten läste Ellen Keys skrifter och tog starka intryck av hennes förkunnelser. Några av hans möbler är faktiskt formgivna direkt efter hennes beskrivningar i Skönhet för alla.

Ellen Key föddes på Sundsholms herrgård vid sjön Maren. Hon var äldst av sex syskon och växte upp i ett bildat hem där böcker gavs stor plats. År 1968 1867 blev Ellens far riksdagsman och familjen flyttade till Stockholm påföljande år. Där studerade Ellen vid fröknarna Rossanders Lärokurs för fruntimmer i fyra år. Hon blev sin fars assistent i hans riksdagsarbete och följde med honom som sekreterare och tolk på hans europaresor; Ellen talade tyska, franska, engelska och italienska.

Sedan fadern lämnat riksdagen började Ellen arbeta som lärare och hon föreläste vid Stockholms arbetareinstitut för att sprida bildning och kunskap om litteratur, kulturhistoria och etik men även om aktuella frågor som yttrande- och tryckfrihet. Hon var en fängslande talare och drog stora åhörarskaror.

På 1897 års Stockholmsutställning ställde Carl Larsson ut sina akvareller med motiv från hemmet i Sundborn. Ellen Key charmerades av de larssonska interiörerna, en uppfriskande kontrast till överklassens överlastade sammetssalonger. I en entusiastisk artikel i tidskriften Idun lyfte hon fram Larssons hem som inredningsideal. Ellen Keys bok Skönhet för alla, som publicerades år 1899, fick stor spridning och hennes budskap diskuterades flitigt. Det var en radikal propaganda; lätta och enkla möbler, anpassade för sin funktion, ärliga material, tunna, ljusa gardiner som släpper in sol och ljus och skapar harmoniska och hälsosamma hem.

Hennes bok Barnets århundrade kom ut år 1900, sedan hon lämnat läraryrket. Den blev hennes internationella genombrott. “Låtom oss låta barnen leva”, skrev hon. “Bort med aga”, var en revolutionerande uppmaning. Det gällde att ta vara på barnets egenart men även fostra det till en social varelse. I skolan ville hon se en individanpassad undervisning i små klasser; inte plikt utan lust skulle styra inlärandet.

Boken Livslinjer I. Kärleken och äktenskapet från år 1903 innehåller Ellen Keys kärlekslära. “De som älska varandra äro makar.” Ett barn som kommit till i kärlek är “äkta”, även om det föds utom äktenskapet. Ett resonemangsäktenskap som ingås utan kärlek är prostitution.

Man kan förstå att Ellen Keys radikala hållning i olika frågor var provocerande och hon blev attackerad från många håll. August Strindberg skonade ingen och Ellen Key var bland dem som blev föremål för hans etter. Den uppblåste lille strunten Carl David af Wirsén, Svenska akademiens sekreterare, var särskilt infam i sin kritik. Hon lämnade Sverige och under några år gjorde hon uppskattade föreläsningsturnéer i England, på kontinenten, och i USA.

keywirsen

Key vs af Wirsén

Sitt hem Strand lät hon bygga för arvodena för sina böcker och föredrag och hon flyttade in där på sin 60-årsdag. Där bodde hon med sin hund Wild och sin hushållerska och där dog hon år 1926. Ellen Key hämtade styrka och ro ur naturen med långa fotvandringar på Omberg och simturer i Vättern. Kvällsstunderna vid den öppna spisen gav tid för samling, eftertanke och minnen. Spiskåpan ovanför eldstaden på Strand har en målad devis som sammanfattar Ellen Keys personlighet: Accende et arde, tänd och brinn!

Lena Blomquist, jurist, konstvetare och författare till Juridik på burk, Rätt roligt, Dom domare domstol och senast Carl Malmsten känd och okänd (Jure 2012), en biografi om möbelskaparen Malmsten, hans möbler och skolor.

Läs mer

Länkar till Ellen Keys Stiftelse Strand & Ellen Key-sällskapet.

Att läsa om Ellen Key: Ett hem för själen av Ingela Bendt (Bonniers 2000), en vacker bok om Ellen Key och hennes hem. Ellen Key – en intellektuell europé av Ronny Ambjörnsson (Bonniers 2012), en idéhistorisk biografi om Ellen Keys filosofi och inspirationer.

 

 


Gunnar Mascoll Silfverstolpe – uppburen vemodspoet

Publicerad 2013-08-23 i kategorin Porträtt | 9 Comments »

  •  silfverstolpeGunnar Mascoll Silfverstolpe  (1893–1942) poet, kulturkritiker, akademiledamot samt överintendent vid Kungliga Husgerådskammaren.
  • Mest känd för det tidigare stående diktantologinumret Slut på sommarlovet.
  • Värd att minnas för en diktning som vågar vemodet och den stilla nostalgin.

Så är den snart slut, sommaren 2013. Blommorna har gått i frö och augusti går mot sin fullbordan. Vad passar bättre då än dessa rader av Gunnar Mascoll Silfverstolpe?

Det var de dagar, då man girigt vägde
var timma som fanns kvar till lovets slut.
Det var den tid då varje timma ägde
en egen kraft som måste vinnas ut …”

[—]

och runt omkring en höjde syrsor gällt
den sista glädjedruckna sommartonen
från boskapstrampade och tomma fält

Nog kan vi känna igen känslan som står sig från barndom till mannaår. Raderna ur dikten Slut på sommarlovet fångar i hög grad det som utmärker Gunnar Mascolls Silfverstolpes poesi och kanske livssyn. En idyll som fanns och en alltid närvarande känsla av förgängelse.

Det finns litteratörer som under sin levnad är mycket lästa, uppskattade och uppburna men som efter sitt frånfälle faller i glömska. Tiden, litterära moden och strömningar tar nya vändningar och det som en gång var läst och uppskattat glöms, förvinner i tidens bakvatten och återfinns till slut längst in i antikvariatens hyllor. Där kan du idag hitta Gunnar Mascoll Silfverstolpe böcker, en man som tillhör kategorin ”De sedan länge glömda men ack så minnesvärda”. Den framstormande modernismen under 1940-talet gick hårt åt kretsen av lyriska intimister med andra namn som Selander och Asplund.

Silfverstolpes lyriska produktion är liten; den omfattar bara fem diktsamlingar. Sitt stora yttre värv gjorde han som konsthistoriker och litteratur- och konstkritiker i Stockholmstidningar. Han blev ansvarig för de kungliga konstsamlingarna i sin roll som överintendent för Kungliga Husgerådskammaren och hamnade slutligen i Svenska Akademien. År 1941 höll han minnestal över sin företrädare på stol nr 18, Albert Engström. Han hade då upphöjts till vad som något ironiskt sades vara “Sveriges sedan den gustavianska eran förmodligen mest stjärnprydde och guldsmidde skald”, men redan året efter skulle motsvarande anförande komma att avhandla honom själv. Silfverstolpe gick bort i cancer endast 49 år gammal.

Och Silfverstolpe som en gång hade en så stark ställning på parnassen föll med tiden in i djup litterär glömska. Han, vars dikter var stående inslag i radions Dagens dikt. Han, som skrev kantater till Uppsala universitet och oden till den likaledes bortglömda polarforskaren Finn Malmgren med rader som följande:

Vi åldras och åren bli njugga
Och allt som vi gjort, tycks oss halvgjort och smått

Ja, det finns en spännande paradox med den ordensbehängde framgångsrike chefen för de kungliga konstsamlingarna, ordensbrodern och den så ofta tillbakablickande lätt melankoliska poeten. Vad var det som saknades honom? Vi borrar inte djupare i det här men konstaterar att under ytan hos den förmente idylldiktaren finns en stark existentiell klang och det är därför han ännu ska läsas.

Magnus Thureson är karriärvägledare vid Linnéuniversitetet i Kalmar när han inte har viktigare saker för sig som att följa årstidernas växlingar i stort och smått eller kanske skölja ner några diktsamlingar med ett gott glas …

Läs mer

Slut på sommarlovet hittar man bl.a. här. En ganska omfattande biografisk artikel finns att läsa Svenskt Biografiskt Lexikon. Bloggen Ingrids boktankar har två artiklar om Silfverstolpe – här och här. Bengt Landgren, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, gav 2008 ut monografin Den hotade idyllen – Gunnar Mascoll Silfverstolpe, Finland och den lyriska intimismen. Slutligen ska även noteras att Lars Gustafsson – från Västmanland likt Silfverstolpe – år 1996 gav ut diktsamlingen Variationer över ett tema av Silfverstolpe.


Olle Adolphson – sjungande poet och vispionjär

Publicerad 2013-08-22 i kategorin Porträtt | 19 Comments »

  • MI0002114508Olle Adolphson (1934–2004), visdiktare, sångare, kompositör, gitarrist, översättare – en av pionjärerna för 60- och 70-talens svenska visa.
  • Mest känd genom Monica Zetterlunds version av visan ”Trubbel”.
  • Värd att minnas för att hans talang spände från svensktoppshits till översättningar av fransk medeltidslyrik, från texter till barnprogrammet Fablernas värld till en mässa på svenska, för den enorma produktionen av visor, sångtexter, körverk, dikter samt för den kanske känsligaste utforskningen på svenska språket av alla de kärlekens olika symptom som gör mest ont – otrohet, besvikelse, uppbrott och leda. 
En sympatisk sak med Olle Adolphson är att han inte övergav sina egna påhittade figurer. När han hade diktat en kontaktannons (“Sign. ‘Karlsson – Evig vår 1964’”) från mannen som söker flickan han såg en enda gång, för trettio år sedan – så ger han honom i en senare låt  svar från den rätta (”Helga Andersson”). I “Adam och Vera” förför en officerssprätt från Östermalm en flicka från arbetardelen av stan (”hon kommer nerför trapporna på Söder, som en sorts Venus, från en sorts Olymp”) som sedan snabbt avpolletteras. Men vem var hon egentligen? Hon dyker därefter upp som kvinnan som bedragit sin man med den som var ”mycket finare” – i visan  ”Trubbel”.

De flesta känner idag till ”Trubbel” i Monika Zetterlunds insjungning, där könsrollerna har bytt plats. När originalets jag kommer med hammaren beredd under kavajen men blir bjuden cigarrer, har Monika den under sin kappa och trakteras med cigariller. Kanske är det dags för en könsneutral version, en hen-insjungning?

Olle är kanske den svenske poet som mest klarsynt sett på kärlekens mest splittrade och motstridiga känslor. I ”Sista dagen tillsammans” firar han ett uppbrott (”du var ledsen och jag var glad”). I ”Fröken Frenssen” kombinerar han en utskällning med ett frieri (visserligen gjord efter ett vad). I ”Nu har jag fått den jag vill ha” berättar han om den som fått sitt livs kärlek – bara för att inse att det var fel. ”Slutet har redan börjat för oss två.”

Men han började sin karriär med glada och tokiga kabarévisor, av vilka några under 60-talet nog hördes varje dag i den enda musikradiokanalen: ”Okända djur”, ”En glad calypso om våren” och ”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken”.

Det fanns ett mått av nostalgi i hans sånger. Men bara ett mått. Hans allra bästa text är kanske den här lilla skärvan, på samma melodi som ”Karlsson – Evig vår”, och som passar ovanligt bra här:

Kan någon säga vem som har min allra bästa tid?
Om någon råkar ha den kvar, så kan den ju skriva hit.
Jag kanske sitter och minns fel men den var faktiskt skön
Rätt liten fastän ren och hel och helt och hållet grön.
Man har så mycket tid man vill, och ändå bara en.
En fika och två lösa Bill, till den som kan hitta den.
Dom flesta tider tar ju slut, det här var faktiskt min.
Jag undrar hur den tog sig ut, när allt kommer rätt omkring.
Den kanske knapp var mödan lönt och bra att den försvann
Men ändå vore det rätt skönt att få den i sin hand
Och titta på den en gång till och slänga den igen.
En fika och två lösa Bill, till den som kan hitta den.
(Min allra bästa tid, 1965)

Jonas Söderström är informationsarkitekt, ”användbarhetsguru” och författare till boken Jävla skitsystem! (”Hur en usel digital arbetsmiljö stressar oss på jobbet – och hur vi kan ta tillbaka kontrollen”). Skriver nu på en bok om den svenska bloggens historia och bloggar oregelbundet på Blind Höna.

Spellista med Jonas’ Adolphson-favoriter.

Läs mer
 
Kortfattat på Wikipedia och på Stim. Hur mycket som helst finns på Frans Mossbergs minnessidor över Olle Adolphson; han har även skrivit en avhandling om OA i musikvetenskap: Visans kontinuum – Ord, röst och musik. Studier i Olle Adolphsons musik och framförandekonst. Charlotte Ulmert har å sin sida skrivit avhandlingen Visan som gåva: Olle Adolphsons litterära konstnärskap.
År 2005 utkom hyllningsskivan DubbelTrubbel, där Adolphsons sånger tolkas av ett stort antal svenska artister, bland andra Håkan Hellström, Sofia Karlsson, Eva Dahlgren, Freddie Wadling, Mauro Scocco och Rickard Wolff. Boxen Tystnaden smyger som en katt … innehåller alla Olle Adolphsons 283 sånger, en bok på 120 sidor och en dvd-konsert från 1973, på Södra Teatern i Stockholm.
Slutligen ett citat av Tage Danielsson (1968):
”Trubadurernas trubadur, gitarristernas gitarrist, textförfattarnas textförfattare, kompositörernas kompositör, visans vänners visans vän – Edvin Adolphsons Olle!”  
 

Karl Ragnar Gierow – ständig sekreterare bakom mörka solglasögon

Publicerad 2013-08-21 i kategorin Porträtt | 9 Comments »

  • Karl Ragnar Gierow (Vecko-Journalen, Christmas issue 1943

    Karl Ragnar Gierow (1904–82)
    Bild från Vecko-Journalens julnummer 1943.

    Karl Ragnar Gierow (1904–82) svensk poet, dramatiker, film- och teaterman. Ledamot av Svenska Akademien 1961–82 och dess ständige sekreterare 1964–77.

  • Mest känd för sin framgångsrika gärning som främst poet och dramatiker men även förlagsman, radioman, filmförfattare, tidningsman, Dramatenchef och sekreterare i Svenska Akademien.
  • Värd att minnas för sin formfulländade diktning med både stor humor och ett stort allvar.

Min barndoms tillkännagivanden av vem som utsetts till årets Nobelpristagare i litteratur var lika solenna som när kardinalkonklaven meddelar urbi et orbi vem som blivit Guds ställföreträdare på jorden och rollen som kardinalprotodiakon exekverades av Karl Ragnar Gierow, på vårdad Helsingborgsdialekt som under studietiden i Lund slipats till stålblank ädelskånska. Mystiken förstärktes ytterligare av att han till skydd för sina ljuskänsliga ögon alltid bar stora mörka solglasögon, vilket med åren blev hans signum.

Min mormor brukade berätta om pågarna Gierow – Karl Ragnar och Krister – eftersom hon, när hon läste på Handelsinstitut i Helsingborg, emellanåt blev bjuden till lunch i det Gierowska hemmet där hennes syster arbetade. Detta kombinerat med den årliga nobelpriskungörelsen skapade tidigt ett mytiskt skimmer kring Karl Ragnar, men det skulle dröja till slutet av 80-talet innan jag fick ett personligt förhållande till honom. Akademiska Föreningen i Lund sålde då ut de sista resterna av sitt en gång stora bibliotek och där köpte jag för en billig penning två diktsamlingar och två skådespel – delvis på uppmaning av en god vän, delvis av nyfikenhet på vad sorts författare han hade varit, den där Gierow.

Det blev kärlek vid första raden och början på ett livslångt samlande av hans böcker. Hans produktion spände över åren från 1925 då diktsamlingen Solen lyser publicerades till I daggkåpans mantelfåll som publicerades postumt 1983 med en ganska ojämn publiceringstakt, delvis beroende på att han ständigt växlade mellan rollerna som författare och ämbetsman. Han lyrik har följt mig som en kär kamrat i 30 år och även om tiden i Lund var en av de kortaste så är hans diktning lundensisk, med humor, vemod, elegans och mästerlig versfot.

Jag har många gånger i talarsammanhang använt mig av en av hans eleganta formuleringar som tillkom när han, då vistandes i Uppsala, avkrävdes ett bidrag till ett Lundagårdsjubileum; ”Vid en hastig bouppteckning i min andes sterbhus …” En underbar underdrift ty den anden var rik och bouppteckningen omfattande, tro mig den finns i min bokhylla!

Per Ola Olsson är rektor i Lund och en familjekär, anglofil, lundensisk sällskapsmänniska.

Läs mer

Förutom utmärkta artiklar i NE och på Wikipedia så har familjen Gierow startat en webbsida där det finns mycket läsvärt: karlragnargierow.se. På denna sida kan man läsa utvalda dikter. Det viktigaste är dock hans produktion som man närmast får söka på bibliotek eller antikvariskt.


Sonja Åkesson – nyenkel folkhemspoet

Publicerad 2013-08-20 i kategorin Författare, Porträtt | 9 Comments »

vitmansslav_mellanliten

Sonja Åkesson (1926–77)
Bild: omslag till aktuell antologi från Norstedts

  • Sonja Åkesson (1926–77), poet, dramatiker och författare.
  • Mest känd för sina allvarliga och stundtals även dråpliga dikter om svenska kvinnors vardag.
  • Värd att minnas för den ”obearbetade och alltför ofta anskrämliga verklighet som finns hos [henne]” (Lars Forssell).

Dikten nedan har tillkommit inspirerad av Sonja Åkessons debutdiktsamling, Situationer (1957), med sina gotländska bilder och människoöden. Minnesvärt i sammanhanget är också Gotlands Järnväg, osaligt nedlagd 1960. Men de ideella rallarna jobbar nu oförtrutet och snart har vi en tågsträcka igen på 7 kilometer.

Sonjas lilla svit

Det här är vindens andedräkt, sommarindianernas, de snabba

sprången från klippkant till

klippkant

Det här är örnarnas sång, och havets: sjöns: isvindens

och rågåkerns och ensamhetens och hela tiden

flyktens sång; hur vi andas in text och blad

under glashimlen

Sonjas lilla sång; hon står alldeles ordvild i åkern

bland den blodröda vallmon, den glesa

vallmon, och sakta sipprar dagsljus månljus höstljus

in genom de smala ögonspringorna

Hela världen är så full av sorg och saknad

Hela världen är så fylld av rytm och schlagersång

och fågelläten och ensamma figurer i enorma kjolar

och knubbiga hattar och enträgna anekdoter

Ljud

Ljus

Människor

Släpp in oss i värmen; tågstationen från förr skimrar trävit

och ängslig vid den uppbrutna rälsen; egentligen

är allt detta en dikt om tåg, om slipers, om svarta

dammiga kostymer

Handskar som lyser under spateln och ånglok

som frustar och med all tids envishet inuti sig,

passagerarna/drömmarna som klev av

på silverplåtsperrongen om sommaren

Den där doften om dem, av apelsinrök

Hur tågsättet – en osynlig dröm – långsamt körs ut

till havsranden för att sjunka; Sonjas pappa

och Sonjas mamma

och Sonjas vita händer och Sonjas gråa ord

Och tofsvipan – blecku – som trasslar upp sig

mot vinden

Kalknarvens mönster: alvarets brinnande hud

förvandlas till en diktstrof

som förvandlas – det är vad vi gör, det är jobbet

– till ett tunnelbanetåg och en långsamt utbrunnen

cigarrett; en vit liten kalksten

i den varma sanden och en skärva ångest

som likt ett måsskratt hela tiden

destruerar bilderna, sången, skriv ner

alltihopa till det lägsta mänskliga planet

Kärlekens haveri, flyktens geometri, banden

oss människor emellan som tvinnas ihop, dikt för dikt

för dikt: Buttle, Gotland, järnvägsåldern, brölet

av oxdjur och lokomotivkött och tjutet av ångvisslor

och händerna som täcks av mjölk och flugor

Lust att bara upphöra

Lust att finnas till, den underbara blandningen

av litet och stort: enorma rågåkershjärtan och försvunna

gråvädersattacker och lustmordssnitt, dikten

ska inte blöda utan förblöda

 

Magnus Carlbring är poet och författare.

Läs mer

Sonja Åkesson Sällskapet

 


Sara Lidman – västerbottnisk urkraft

Publicerad 2013-08-19 i kategorin Porträtt | 4 Comments »

  • saralidmanSara Adela Lidman (1923–2004), författare, trädkramare och agitator.
  • Mest känd för sina böcker om Västerbottens strävsamma bybor och sitt politiska ställningstagande mot Vietnamkriget.
  • Värd att minnas för sitt banbrytande, vidunderliga språk och en förmåga att ständigt tala för de utsatta, små och röstlösa.

”Från Gorkij till Sara Lidman” hette vår tredje litteraturantologi i gymnasiet. Vi kom aldrig till Sara Lidman. Jag hade ingen aning om vem hon var när hennes författarskap av en slump trillade ner i mitt då tjugoåriga knä. Men sedan dess har jag aldrig slutat predika.

Det första du kommer lägger märke till när du börjar läsa en roman av Sara Lidman är språket. Hennes prosa är poetisk, stram men samtidigt översvallande, och full av västerbottnisk dialekt och bibliska referenser.

Det andra du kommer se är hur skoningslöst hon blottlägger sina gestalter och driver dem mot varandra. De är ständigt stridande: mot naturen, mot överheten och mot människorna intill. Alla rör sig utifrån de givna men osynliga mönster som skapas i en familj eller en by. Små, nästan omärkliga ritualer som ställer var person på sin plats och alltid med så mycket stolthet. I Sara Lidmans byar kan den rike känna skam över sitt överflöd, och den fattige vara rakryggad och berättigad i sin uselhet.

Så kommer ibland någon som inte finner sig i dansen, som inte hör hemma. Som Claudette i Sara Lidmans andra bok Hjortronlandet (1955). Sara beskriver det enkelt: ”Hon var osams.” En ganska ful unge, född på Ön mitt i myren med torparföräldrar och ett namn som ingen kan uttala. Hon kallas Kladda och det är så hon blir sedd: en menlös kladd. Men inom sig älskar hon det Sköna, såpass att hon tycker sig vara vacker själv. Det yttre och inre stämmer inte överens och ingen har vett att se det.

Sara skrev inte bara om Västerbotten. Från Vietnam berättade hon om krigets fasor, om bomber som krossade barnens ben utan att lämna ens ett märke på huden. I två romaner skildrade hon apartheidens Sydafrika, där hon själv blev åtalad och utvisad för att ha haft samröre med en svart man. I Sverige blev hon en flitig debattör och agitator och våren 2003, bara ett drygt år innan hon dog, riktade hon skarp kritik mot USA:s invasion av Irak. När hon sedan lämnade oss blev världen lite tystare och torftigare, men kvar finns en skatt av böcker för oss att läsa. Jag föreslår att du börjar med Regnspiran eller Hjortronlandet.

Kristina Schön är gymnasiebibliotekarie och skyr inga medel för att pracka på ungdomar litteratur.

Läs mer

Wikipedia hittar du en fullständig bibliografi över Sara Lidmans verk. Böckerna hittar du lättast på biblioteket eller på antikvariat. Några verk finns att köpa i nyutgåva. Birgitta Holm har skrivit en biografi om Sara Lidman: Sara – i liv och text. Om du lyckas lägga vantarna på ljudboken till Lifsens rot, Saras näst sista roman, får du höra Saras röst.


Sven Stolpe – Sveriges mest belästa och mest upprörda man

Publicerad 2013-08-18 i kategorin Porträtt | 18 Comments »

  • Sven StolpeSven Stolpe (1905–96), fil.dr., författare, journalist, debattör, översättare, kritiker, föreläsare och lärare.
  • Mest känd för sitt karismatiska framträdande hos Hagge Geigert i TV på 70-talet, och som Alex Schulmans morfar, eller, mer förtjänt, för sin sina böcker om Jeanne d’Arc, Birgitta och drottning Kristina.
  • Värd att minnas för sin förmåga att omsätta sin enorma beläsenhet i spännande berättelser och unika analyser av samtiden.

Att Sven Stolpe inte stod högt i kurs när kulturradikalismen gjorde sitt tåg genom institutionerna står klart om man lyssnar till Ola Magnells ”Nya perspektiv” (1975):

När Sven Stolpe får Das Kapital i läxa
[…]

Det är då, först då som saker börjar hända
Det är då som de kan börja skönja nya perspektiv

Men behövde Stolpe verkligen läsa läxa?

Sven Stolpe var en grotesk textslukare; när han hade arbetat färdigt med sin egen skriftställning, sådär vid klockan nio på morgonen, så började han sitt läsande med sju morgontidningar och därefter ett antal böcker. Att han läst Marx och förstått honom djupt kan man upptäcka t.ex. i Stolpes biografi om den ryske tänkaren Nicolaj Berdjajev.

Vidare hade Stolpe kunskaper om marxismens teori, från tillfångatagna politiska kommissarier i det finska vinterkriget som han, som inbäddad journalist, intervjuade om deras lära. Stolpe var måttligt imponerad av den ideologiska logiken bakom deras anfall mot Finland.

Snarare var det Stolpe själv som gav läxorna, då han trots ett otal böcker, en doktorstitel och tiotusentals artiklar i rikspressen bakom sig, med tidernas skiftningar åt vänster, under en period fick nöja sig med en tjänst som mellanstadielärare i Mjölby. För oss verksamma i dagens skolväsende är hans metod för betygsättning underbar. Föreställ dig följande scenario: ”Jag berättar historier året igenom, det är jag riktigt bra på. Sedan frågar rektorn om jag inte ska sätta betyg. Betyg? Jaha, vafalls! Ja, ja, då frågar jag gossarna vad de fått för betyg terminen innan, och så höjer jag dem alla med en bokstav. Den elev som orkat lyssna på mig en hel termin, är värd minst ett betygssteg.”

Sven Stolpe kom tidigt i kontakt med fransk intellektuell debatt, och insåg förundrad att där fanns en livaktig, dynamisk och intellektuellt grundad kristen opinion, något på den tiden helt okänt i Sverige. Detta berörde honom som svensk ateist djupt, och han publicerade två referatvolymer som för en svensk publik även idag är intellektuellt omskakande: Den kristna Falangen I och II (1934–36). Många blev katoliker av att läsa hans böcker, vilket till en början förvånade Stolpe, som dock själv gick samma väg 1947.

Från sin borgerligt bildade, humanistiska och kristna intellektuella position gick han som yxan i kubben mot hela efterkrigstidens intellektuella elit, gjorde sig osams med alla av betydelse, och stod under hela denna tid i princip ensam i ett perspektiv som var en självklar del i alla europeiska kulturer utom kanske Sveriges.

Marcus Björk är rektor i Lund.

Läs mer

Sven Stolpe får ses som en underskattad kulturpersonlighet, så någon litteratur om honom finns knappast. (En belgisk monografi ska ha utkommit på 80-talet.) Stolpe skrev ett 80-tal böcker, både monografier, essäsamlingar och romaner. Produktionen är av skiftande kvalitet, Stolpe skrev delvis uppenbart för brödfödan, men romanerna ”I dödens väntrum”, ”Sakrament” och ”Lätt, Snabb, öm” är läsvärda för idéinnehållets skull. Bland monografierna står Stolpes monumentala, men ändå någonstans nyanserade, karaktärsmord av kulturradikaler som August Strindberg och Olof Lagercrantz ut som mycket underhållande. Stolpes analyser av nazismen, som han skrev initierat om redan på 30-talet, är både klarsynta för sin tid, har idémässig bäring för oss idag, och vederlägger fullständigt den bild av honom som ”politiskt suspekt” som spreds i svensk debatt på den tiden det begav sig.


Hasse Ekman – dandy och filmgeni

Publicerad 2013-08-17 i kategorin Porträtt | 5 Comments »

Hasse

Hasse Ekman (1915–2004)
Foto: Lennart Nilsson 1953 (Wikipedia)

  • Hasse Ekman (1915–2004), regissör, manusförfattare, skådespelare och producent av ett 40-tal filmer. Skrev även ett stort antal sångtexter samt arbetade med teater och revy.
  • Mest känd för sina enastående insatser inom svensk film under 25 år. Son till teater- och filmskådespelaren Gösta Ekman d.ä. och far till skådespelaren Gösta Ekman d.y.
  • Värd att minnas för sin nyskapande filmstil, säregna lyhördhet för mänskliga drivkrafter samt personliga berättarteknik med en vardagsäkta dialog som var långt före sin tid.

Året är 1949. Hasse Ekmans nittonde film har nyligen haft premiär. Under fyrtiotalet har han skrivit, regisserat och spelat med i såväl dramer som komedier och gjort stor succé. Flera av hans filmer handlar om längtan till konsten och livet bakom scenen, känslor och miljöer han är väl förtrogen med. Som son till legenden Gösta Ekman har han växt upp med teater, film och skådespeleri.

Nu har en ny lovande filmregissör dykt upp. Ingmar Bergman beundrar Hasse Ekman och ger honom en roll i sin film Fängelsevars dystra budskap är att ”helvetet är skapat av människorna och finns här på jorden”. Senare samma år släpper Hasse Ekman Flickan från tredje raden, en episodfilm där händelser och karaktärer sinnrikt flätas ihop. Här förmedlas tanken att livet alls inte är meningslöst, i direkt motsats till den yngre regissörskollegans mörkare livsperspektiv.

Men Hasse Ekman räds inte mänskligt utanförskap och människors mörkare drivkrafter. Tvärtom är de återkommande teman i hans filmer, som i Medan porten var stängd, Banketten och Flicka och hyacinter. Här märks hans skicklighet i att introducera sina karaktärer som psykologiska gåtor och skapa en fängslande inledning som inte släpper taget.

Med sin osvikliga känsla för dramaturgi rör sig Hasse Ekman, likt en världsvan dandy, obehindrat mellan olika filmgenrer och han vågar ständigt testa nya grepp. Oavsett om det är ett drama eller en komedi bygger historierna ofta på personliga erfarenheter och reflektioner. Djupfokus i scenerna och långa, suggestiva filmtagningar skapar en viss distans till skådespelarna. Men med sin lyhördhet och medmänsklighet kommer han dem oerhört nära inpå livet.

Maria Lindberg Howard är copywriter och frilansskribent. Hon arrangerar även stadsvandringar i Stockholm på temat vardagsliv och nöjesliv genom århundradena.

Läs mer

Se klipp ur Flicka och hyacinter (1950) samt Ingmar Bergmans Gycklarnas afton (1953) där Hasse Ekman har rollen som skådespelaren Frans. Läs mer i Svensk Filmdatabas eller köp dvd:er från Studio S. Föreningen Ekmansällskapet vårdar minnet av klanen Ekman. Boktips: ”Hur ska det gå med mej?” och ”Den vackra ankungen” (självbiografier) samt “En liten bok om Hasse” av Leif Furhammar och Jannike Åhlund och ”Från Gösta Ekman till Gösta Ekman, En bok om Hasse, far och son” av Bengt Forslund.


Åsa Nelvin – allvarsamt underbarn

Publicerad 2013-08-16 i kategorin Porträtt | 6 Comments »

  • webb_bokstafett_susanna_de_vita_bj-rnarna_scannadÅsa Nelvin (1951–81), författare
  • Mest känd för sin underbarnsstatus – fem böcker publicerade före trettio års ålder – och för sin ovilja att följa dåtidens socialrealistiska tidsanda.
  • Värd att minnas för sin konstnärliga integritet, stilistiska säkerhet … och för allt hon aldrig skrev.

Quem di diligunt, adolescens moritur skrev den romerske dramatikern Plautus och gav oss därigenom den tröstande klyschan ’den gudarna älskar dör ung’. Två författare med plågsamt korta liv har följt mig genom livet. Den första av dem hann inte ens bli författare. Ja, frågan är om den danske motståndsmannen Kim Malthe-Bruun, avrättad av Gestapo vid 18 års ålder, ens funderade på om han skulle bli det. Hur som helst: ett urval av hans brev och dagboksanteckningar gavs ut av hans mor efter kriget och utgör en inblick i en brådmogen själ med stark integritet och ett ofattbart mod under råskinnens förhör och väntan på exekutionspatrullen. Jag hoppas att jag också är lika modig när jag en gång möter döden.

Den andra är Åsa Nelvin, den allvarliga göteborgstjejen som valde att avsluta sitt liv vid trettio års ålder efter att ha gett ut fem böcker. Det var som en idrottsman som efter förberedelser och uppvärmning aldrig dyker upp på arenan för att sätta sina världsrekord. Istället för en litterär karriär: tystnad.

I tonåren skrev Åsa sin första bok De vita björnarna. Vill man vara cynisk kan man kalla henne Tolkien- och Jansson-epigon och peka ut detaljer som ligger parodiskt nära innehållet i The Hobbit och Kometen kommer. Men det storartade, egensinniga i boken utgår från hennes egen fantasi. Dels är det miljön med svarta, ödsliga hav, ruinstäder och taggiga, oframkomliga bergskedjor. Dels är det de varelser som befolkar hennes sago- och mardrömsvärld: småtrollen som förvandlats till lysande fläckar, de huttrande träden, den fasansfulla Grå samt det blekögda gyttjemonstret Tentaculus Grey.

De vita björnarna läste jag bokstavligen sönder som barn och nu i våras – på spaning efter den tid som flytt – läste jag den igen med min yngste son. Som vuxen man såg jag de barnsliga bristerna i boken men konstaterade samtidigt att den som helhet var lika storslaget dyster och vacker som jag minns den. Jag kommer läsa den igen och igen och uppleva att min barndoms förundran, längtan, ensamhet och fasa finns bevarad mellan pärmarna. Eller för att travestera Fröding: ”den boken är mig kär, min barndom susar där”.

Olle Bergman är webbredaktör på Minnesvärt och slänger ihop en text då och då så att det inte ska vara alldeles tomt på bloggen.

Läs mer

 


Sten Broman – en man med kontrapunkter

Publicerad 2013-08-15 i kategorin Porträtt | 17 Comments »

  • stenbromanSten Broman (1902–83), tonsättare, musiker, dirigent, musikpedagog och föreläsare.
  • Känd som mångårig musikkritiker i Sydsvenskan, programledare för Musikfrågan Kontrapunkt och lundaprofil.
  • Värd att minnas för sin egensinniga stil och sina slagfärdiga aforismer.

Sten Broman var en man med kontrapunkter. Kontrapunktik innebär att flera självständiga stämmor och motstämmor sammanfogas till en musikalisk helhet. På samma sätt sammanfogade Sten Broman i sitt liv ett antal till synes motstridiga inslag till en dynamisk helhet: Lundensare – men född i Uppsala; spränglärd professorstyp – men med en underkänd doktorsavhandling; ett elitistiskt leverne – men folkligt populär tv-stjärna.

Sten Broman studerade musik i Prag, Fribourg och Berlin och avlade fil.lic.-examen i musikhistoria med musikteori i Lund 1927. Till en doktorsgrad räckte dock inte hans forskaransträngningar. Den motgången tycks ha gett näring åt Bromans lust att utmärka sig, avvika från normen och gärna kritisera det etablerade, men den tycks inte ha anfrätt hans goda självförtroende och humör.

Sten Broman utvecklade med åren en lysande musikpedagogisk förmåga, dels som musikkritiker i Sydsvenskan (1923–67), dels som programledare för tv-frågesporten Musikfrågan Kontrapunkt (1964–80). Med sina breda och djupa kunskaper i musik och sin entusiasm och humor spred han intresset för klassisk musik till en bred publik.

Sten Broman blev dock minst lika känd för sitt extravaganta leverne. Han bar tredelade kostymer med högt skurna, dubbelknäppta västar som han själv hade designat och låtit sy upp i olika färgsprakande tyger – med slipsar i kontrapunkterande färger. Hans matintresse var stort: stambord på Savoy i Malmö, 60- och 70-årsfester på Grand i Lund med pyttipanna serverad ur badkar. Men också seriöst, han grundade Gastronomiska akademien 1958.

Sten Broman strävade efter erkännande som kompositör av avantgardistisk konstmusik. Han var även musiker (altviolin), dirigent och arrangör av musikfestivaler. Samtidigt kunde han skriva musik till spex och delta i studentikosa upptåg. Han blev invald i Kungliga musikaliska akademien 1961 men vann inget större erkännande som kompositör. Kanske var det den inre kontrapunktiken hos Sten Broman – de stora kontrasterna och de tvära kasten – som många ”seriösa” bedömare hade svårt att hantera?

Eric Ericsson är advokat med stort musikintresse och en särskild faiblesse för folk som, likt Sten Broman, gör vad som faller dem in – och gör det med stil.

***

Läs mer

 Av Sten Bromans egna publicerade verk rekommenderas självbiografin Upplevelser av 1900-talet, första kvartseklet (1982, den enda färdigställda av fyra planerade delar). Sten Bromans avhandling Den svenska musikforskningen 1750-1900 (1927), och hans roman Farväl kött (1961), torde idag mer vara av kuriosaintresse.

Bland biografierna kan nämnas Carlhåkan Larsén: Sten Broman – En man med många kostymer (2002) och vänboken Sten Broman – En man med kontrapunkter (1984) av Erik Broman/Hans Åstrand (red.).

Wikipedias artikel om Sten Broman innehåller en förteckning över hans viktigare verk.

SVT repriserar f.ö. i dagarna dokumentären Jag är sån här – en film om Sten Broman av Carin Bräck och Stefan Karlsson från 2011. (SVT1 torsdag 15 aug. 2013 kl. 13.20 och kl. 00.05, lördag 17 aug. kl. 07.30, SVT24 måndag 19 aug. kl. 02.45 och torsdag 22 aug. kl. 21.30, samt på SVT Play.)

Läs också Kalle Linds blogginlägg om dokumentären.


Pär Lagerkvist – insiktsfull gäst hos verkligheten

Publicerad 2013-08-14 i kategorin Porträtt | 7 Comments »

  • Pär Lagerkvist (1891–1974), svensk författare, poet och dramatiker. Ledamot av Svenska Akademien från 1940, tilldelad Nobelpriset i litteratur 1951.

    9789100581510

    Pär Lagerkvist (1891–1974)
    Bild: senaste utgåvan av Dvärgen på Albert Bonniers förlag 2002 (utgången på förlaget)

  • Mest känd för att vara en av våra absolut främsta författare under 1900-talet.
  • Värd att minnas för existensiella berättelser i böcker och dramer om enskilda människor inför stora val. Tungläst? Inte alls. Språket är klart och berättelserna fängslande. Läs Lagerkvist och du blir en bättre människa.  

”Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort.”

Så börjar Dvärgen av Pär Lagerkvist. En studie i ondska och en av 1900-talets viktigaste romaner. Dvärgen handlar om just en dvärg som lever på ett italienskt furstehov under renässansen. Dvärgen är alltigenom ond och föraktar alla människor, särskilt de som visar känslor, kärlek och empati. Han föraktar alla – utom sin furste. En hänsynslös Machiavelliansk diktator som gör allt för att behålla sin makt. Han startar krig, förgiftar bundsförvanter, sviker vänner, ingår falska fredsavtal. Dvärgen är med överallt, ser allt och skriver om allt i sin dagbok. Vi möter stora krigsherrar, otrogna kvinnor och älskande par. Och även, lätt maskerad, historiska superkändisar som Leonardo da Vinci. Alla skildrade genom Dvärgens nedlåtande penna. Men framför allt möter vi ondskan och föraktet för svaghet.

Dvärgen kom ut 1944 under andra världskriget. Boken har inga tydliga referenser till Hitler och nazismen, men många av dåtidens kritiker och läsare kopplade ändå samman skildringen av ondskan med nazismens ideologi. Och Pär Lagerkvist var på inget sätt okänd för nazisterna. Redan 1933 när hans bok Bödeln kom ut (samma år som nazisterna tog makten i Tyskland) riktar han sin satirisk penna mot Nazityskland. Lagerkvist blev kallad “Judenknecht” (judedräng) och hans bok Bödeln var en av de skrifter som brändes på de nazistiska bokbålen. När andra världskriget bröt ut stod Lagerkvist på Gestapos dödslistor inför en eventuell tysk invasion av Sverige. Nazisterna hatade hans penna.

Så när du tröttnat på att läsa böcker som fungerar som fast food för själen av deckardrottningar av som massproducerar ”spänningsromaner” med barbiedjupa karaktärer och fjantiga intriger, kan det vara dags att unna dig något som ger din egen själ näring och styrka. Något som utvecklar dig. Läs något stort, läs något som gör dig djupare, klokare, mer insiktsfull, din själ vackrare och därmed dig själv snyggare. Ta vad som helst av Lagerkvist – men varför inte börja med Dvärgen.

Mikael Rosen är skribent, föreläsare, kommunikationsstrateg. Aktuell med läroboken Skriva för att övertyga.

Läs mer

Pär Lagerkvist har en omfattande produktion under sina cirka 60 års författarskap. Några av hans verk hittar du nedan, mer information finns hos bland annat Pär Lagerkvist-samfundet och Wikipedia.